Min värld är inte som din värld

Tomheten som kommer över mig när jag sätter mig här i soffhörnet och ska författa några rader med ett lätt humoristiskt innehåll, en ton av djup och eventuellt lite mild samhällskritik är total. Det är inte det att jag drabbas utav skrivkramp. Skriva kan jag. Jag skriver som fan.

Innehållet är jag däremot mer än sällan helt nöjd med. Självkritiken tar liksom över och gör att prestationsnivån inte riktigt håller måttet.

Jag känner att jag hade ett fint flyt i somras när jag skrev om mina besök på sjukhuset men efter det har det bara gått utför. Inspirationen tryter. Eller nej det gör den väl egentligen inte men jag hämmar mig själv. Tillåter inte mig själv den artistiska friheten jag förmodligen borde. Jag är för rädd för att behandla vardagsproblemen på djupet. Rädd för att göra någon illa. Att någon ska ta illa vid sig av en ensam mans dravel.

 

Nu menar jag inte att jag är ensam alltså. Jag är fan aldrig ensam. Jo! På veckodagsmorgnarna när jag går hemifrån. Då är jag ensam i ca. fem minuter och eftersom jag inte är en mamma så får jag faktiskt gå på toaletten i fred också. Det känns tryggt.

I vissa fall har jag fått stressa igenom ett och annat klosettbesök när unga damen har fått akuta behov men överlag klarar jag mig galant.

 

Det kommer bli en lång och kall vinter.

Mycket rönnbär...

Jag hade för avsikt att skriva en doktorsavhandling om polisens agerande vid demonstrationer och liknande. Tyvärr så är det "Idol" på tv just nu så jag har väldigt svårt att vara seriös och politisk.

 

Det var precis en liten pojke som såg ut som en buktalardocka från 50-talets broadwayscen fast med läskigare ögonbryn och för att avsluta det hela så skickar vi upp en hockeyspelare med gurka som dessutom verkar briljera med en släpig heshet. I morgon är det Malmö. Jippie!

 

Jo! Det har ju tydligen varit någon ridtävling vad jag förstår. Hästbowling bland annat.

Jag är av den åsikten att polisen finns på plats för att bringa ordning. 

Nu har inte jag någon som helst insyn i det här ärendet. Visste inte ens om att de skulle demonstreras/protesteras/agiteras för/emot någonting.

Ni som känner mig vet att jag väldigt sällan tar någon form av politiskt ställningstagande i sådana här frågor. Kan kanske anses som ryggradslöst av vissa men då det finns så många som är beredda att kasta den första stenen snickrar jag hellre på ett snajdigt kors fullt medveten om min skuld och synd.

 

Nazism är galenskap! Det vet väl ändå alla? Rasism likaså. 

Många andra ismer också för den delen men just dessa två är ju väldigt på tapeten i Sverige och Europa. Speciellt inom den politiska agendan.

 

Att polisen överreagerar i sådana här sammanhang är väl ändå allmänt känt? Jag säger inte att det rättfärdigar en galoppattack rakt in i folkmassor eller att man kör över människor.

Men för att backa tiden en smula så blev det ett jävla liv på gemene man när polisen sköt en rånare för en tid sedan. "Han var ju obeväpnad!" "Det var ju bara en attrapp!" 

Jag vill bara ställa frågan vad hade du gjort?

Om du blir utkallad till en plats där det första som händer är att någon siktar på dig med ett automatvapen, väntar du tills individen skjuter på dig eller skjuter du på individen?

I det här läget säger folk många olika saker. 

Jag vet att jag skulle skjuta. Jag skulle skjuta utav bara faan.

Om man är så dum så man siktar på en beväpnad tjänsteman i syfte att skrämmas och tror att dom inte tänker försvara sig...

 

Nu handlade inte den här senaste incidenten ett dugg om det jag nu verkar skriva om men ändå. 

Polisen i Sverige är oerhört toleranta och byråkratiskt förlamade.

 

I vissa andra länder hade Nazisterna aldrig fått tillsånd att stå och bröla ut sin agenda.

I vissa andra länder sitter Nazisterna i regeringen, invalda av sina landsmän.

 

Vi är alla människor. Vi är alla djur.