Min värld är inte som din värld

1916 gavs det ut en diktsamling av Pär Lagerkvist. Den heter Ångest.

Det är en av mina absoluta favoritböcker, alla kategorier.

 

Vi skulle välja en bok att läsa ur skolbiblioteket när jag gick i åttan. Jag valde den tunnaste utan bilder jag hittade. Det visade sig vara Ångest. Svensk lyrik fylld av mörker och som titeln föreslår en del ångest.

Helt perfekt för en kille på 14 bast.

 

Jag kom att lära mig många dikter utantill och hela äventyret slutade med att jag råkade komma över ett exemplar av les Fleurs du Mal. Visserligen en svensk översättning men med tanke på mina talanger i det franska språket var det nog lika bra.

 

Så!

Som 14-åring satt jag hemma och läste svensk sekelskiftslyrik och ännu tidigare fransk dito.

Helt normalt.

 

Jag tänkte att jag skulle citera en av Pärs dikter men jag kommer att fuska.

Mitt minne sviker mig ordentligt men det här var min favorit ur den boken för... 20 år sedan. Jävlar i gatan!

 

Jaja.

 

Min ångest är en risig skog

där blodiga fåglar skrika.

Stoltare ödemark finner du nog;

men det kvittar mig nu lika!

 

Jag sitter och  glor under torra träd

och lyss till de hesa skriken.

Jag ligger snart still under tomma träd

och ruttnar bland fågelliken.

Jag tänkte skriva om vår dag. Istället kör vi lite politik och kängpung/crustpunk. Fast det blir nog varken punk eller politik när jag tänker efter. Jag orkar inte sitta här och bli svettig med hjärtklappning och engagemang. IStället får det bli en enkel monolog om livets nycker så som döden, alkohol och ojordade stickproppar.

 

Min assnygga förstärkare/receiver (Jag vet faktiskt inte skillnaden) har inte en jordad stickpropp ansluten till sig.

Jag upptäckte detta för ungefär en vecka sedan när jag flyttade ut hela anläggningen till sin nya plats under televisionsapparaten i vardagsrummet. Den ogjordade proppen skapade ett milt förtret då jag (eftersom jag är galet smart) hade plockat fram en skarvdosa av modern modell där alla stora anslutningar har två "piggar" i sig för att matcha skårorna på jordade stickproppar. Det finns även anslutningar för ojordade proppar naturligtvis men dessa är av den mindre, avlånga modellen. Vanligtvis använd vid bordslampor och annat.

 

Hur kan en så gedigen utrustning med så många knappar och dessutom belysning (som för övrigt inte fungerar) inte ha en jordad stickpropp undrar jag? Jag har inget som helst elektroniskt kunnande och tänker inte på egen hand ens försöka lista ut hur det fungerar.

Vinylspelaren som är ansluten har en jordad propp och även en liten tunn jordkabel som skall fästas bak i "jordingången" på förstärkaren/receivern. För att minska brus har jag kommit att förstå efter ingående information från en bekant som råkar ha en Hajfaj-fetish värdig någon enorm gudom.

 

Det finns tydligen någon liten dosa man kan skaffa till. En för-förstärkare?? Den ska tydligen fixa bort bruset mer effektivt än endast jordsladden om jag har fattat det rätt. En sån har jag inte. Jag känner inget behov av en sådan då min anläggning låter krispigt som en mistlur i klart väder.

 

Åter till mitt smärre kontaktproblem.

Då min underbara sambo vid ett flertal tillfällen poängterat att vi inte alls behöver köpa fler skarvdosor eftersom det redan finns hundra stycken beslutade jag mig för att knäböja framför städskåpet (förvånansvärt lite städgrejer och en närmast otrolig mängd "braattha" grejer) och rota bland sladdar och dosor.

Jag lyckades hitta en dosa från det tidiga åttiotalet helt utan jord så nu väntar jag bara på att åskan slår ner i kåken och jag kommer hem till en smält vinylskiva på tallriken då jag vid just det tillfället har glömt min "In Rock" eller "Long Live Rock ´n´ Roll" under plexit.

Jag vet, jag vet. Svarven är ju jordad. Med min tur så går den upp i rök då den är ansluten till den mindre jordade förstärkar/receivern.

 

Snart ska jag skriva i sär den gråa giganten och försöka få igång lampan.

Snart...

I onsdags tackade jag på ett skämtsamt sätt nej till ett erbjudande om att ge mig ut i motionsträsket igen. Jag vågar ju inte springa runt i byn med någon annan människa som är van att studsa runt utan att bli märkbart svettig eller ens andfådd.

I torsdags kunde jag inte säga nej igen. Jag hade ingen vettig ursäkt. Inte ens en bruten arm kändes som ett motargument nu när den är ihopskruvad med dyrmetall och rehabbas så det står härliga till.

Det var bara att snöra på sig pumorna och ge sig iväg.

 

Fördelen med att kuta med någon annan är att man (jag) inte ger upp (dör i K.O.L-liknande plågor) lika fort eftersom man (jag) inte vill visa sig svag för någon annan. Det funkade ganska bra. jag gick nog nästan bara 500 meter. Om ens det.

Sen att det gjorde ont i lungorna efter 100 meter, halsen efter 150, ryggen efter 2 kilometer och smärtutdelningen avslutades med ett fint håll efter 2,5 km som höll i sig hela vägen in i mål. Även att det ungefär där, vid 2,5 km, började läcka saltvatten ur mina porer som letade sig in i ögonen och skapade en enorm obehagskänsla 

 

I går eftermiddag började det spänna aningens i låren och vaderna. Mina ben som inte ens tyckte det var jobbigt att springa. Resten av kroppen tyckte det var dödsjobbigt och ville att jag skulle lägga mig i en pöl på vägen och förångas men mina tappra ben kutade vidare. Det får dom tappert ångra idag tror jag. Inte för att träningsvärken är våldsam men den är en evig påminnelse om att saker inte är vad jag försöker intala mig. 

 

Jag har kommit att förstå att träningsvärk drabbar alla. Även dom som tränar regelbundet. Det är en klen men ändå liten tröst. Jag är inte ensam. Skillnaden mellan mig och många andra är att dom ser värken som något positivt. Jag ser den som ett sakta förfall och långsamt självmord.

 

Nu kvarstår frågan när? När ska jag ge mig ut igen? Ska man springa med träningsvärk eller vänta tills det mikroskopiska flåset man lyckats bygga upp återgått till en 1800-talets gruvarbetares kapacitet?

 

Det blir inga rullskridskor än på ett tag i alla fall.

Tillbaka till hospis igen då.

Var tvungen att ta en annan resväg än den jag hittills färdats på. Inte helt bekväm med detta.

Dom som säger att omväxling förnöjer är uppenbarligen dumma i huvet. Fasta rutiner och trygghet byggde detta vackra land. Och pizzerior förstås. Fasta rutiner, trygghet och ortens special med bearnaise vid sidan om och måtte djäfvulen ta den pizzabagaren som inte delar ut klubbor till barnmåltider.

 

Jag kom fram med minst 30 minuter tillgodo så jag passade på att lokalisera entrén till förlossningen också. Som en scout. Känns ganska bra runt Danderyds sjukhus nu. Man blir liksom kompis med omgivningen. Skrattar ikapp med sköterskor och pressbyråpersonalen. Inte läkarna. Dom är lite för tuffa. Dom gillar inte heller att vistas ute bland pöbeln har jag kommit att inse. Dom rör sig inte gärna utanför kulvertar och operationssalarna. Ett visst kastsystem tror jag bestämt att det är.

 

Jo! Jag fick träffa Storzlattan idag igen. Han klippte upp bandaget, tog av gipset och plockade bort stygnen så varsamt så. Såg fortfarande lika jävla läskig ut.

Jag blev placerad i väntrum nummer två där min vän och tidigare kollega Aristides Sanchez satt i Malous finfåtölj och berätta om sitt liv. Fantastisk människa det där.

Helt plötsligt hör jag mitt namn och blir inkallad till min arbetsterapeut (en alldeles egen). Jag säger lite stolt, - Jag har en liten boll hemma som jag klämmer på lite då och då för att hålla igång armen.

- Jaha. Det kan du ju sluta med på en gång så kan du börja göra rätt istället.

- Eehh... Ja. (inte lika stolt längre)

Jag får kolla på mina röntgenbilder (dom släpade alltså iväg mig till röntgen när jag inte var vid medvetande. Vad mer gjorde dom som inte jag har någon aning om?) och se plattan och alla skruvar  och hon ritar och berättar vad som är gjort och varför det kan göra ont på diverse olika ställen i  armen trots att dessa inte varit utsatt för direkt trauma. 

Hon ger mig en standardbroschyr med diverse övningar som jag ska göra för att återfå rörligheten i armen och handen (nu fungerar inte handeden något vidare men det ska bli jättebra har jag bestämt. Bionic Man som fan) och vi går igenom alla övningar fysiskt. 4ggr om dagen ska han vrida, böja och bända på handled och fingrar för att det ska bli bättring.

 

Med en ny tid om en vecka är jag färdig för denna gången. Ett lätt löpsteg senare sitter jag på buss 509 mot Ulriksdals pendeltågsstation. Som det ska vara. Ingen ska komma här och bestämma över min jävla pizza.

 

Fight for your right to förortspizza!