Min värld är inte som din värld

I onsdags tackade jag på ett skämtsamt sätt nej till ett erbjudande om att ge mig ut i motionsträsket igen. Jag vågar ju inte springa runt i byn med någon annan människa som är van att studsa runt utan att bli märkbart svettig eller ens andfådd.

I torsdags kunde jag inte säga nej igen. Jag hade ingen vettig ursäkt. Inte ens en bruten arm kändes som ett motargument nu när den är ihopskruvad med dyrmetall och rehabbas så det står härliga till.

Det var bara att snöra på sig pumorna och ge sig iväg.

 

Fördelen med att kuta med någon annan är att man (jag) inte ger upp (dör i K.O.L-liknande plågor) lika fort eftersom man (jag) inte vill visa sig svag för någon annan. Det funkade ganska bra. jag gick nog nästan bara 500 meter. Om ens det.

Sen att det gjorde ont i lungorna efter 100 meter, halsen efter 150, ryggen efter 2 kilometer och smärtutdelningen avslutades med ett fint håll efter 2,5 km som höll i sig hela vägen in i mål. Även att det ungefär där, vid 2,5 km, började läcka saltvatten ur mina porer som letade sig in i ögonen och skapade en enorm obehagskänsla 

 

I går eftermiddag började det spänna aningens i låren och vaderna. Mina ben som inte ens tyckte det var jobbigt att springa. Resten av kroppen tyckte det var dödsjobbigt och ville att jag skulle lägga mig i en pöl på vägen och förångas men mina tappra ben kutade vidare. Det får dom tappert ångra idag tror jag. Inte för att träningsvärken är våldsam men den är en evig påminnelse om att saker inte är vad jag försöker intala mig. 

 

Jag har kommit att förstå att träningsvärk drabbar alla. Även dom som tränar regelbundet. Det är en klen men ändå liten tröst. Jag är inte ensam. Skillnaden mellan mig och många andra är att dom ser värken som något positivt. Jag ser den som ett sakta förfall och långsamt självmord.

 

Nu kvarstår frågan när? När ska jag ge mig ut igen? Ska man springa med träningsvärk eller vänta tills det mikroskopiska flåset man lyckats bygga upp återgått till en 1800-talets gruvarbetares kapacitet?

 

Det blir inga rullskridskor än på ett tag i alla fall.