Min värld är inte som din värld

Jag hade visst redan använt den rubriken jag tänkte använda... Skit också!  Då blir ju hela inlägget helt annorlunda mot vad jag hade tänkt från början.

Tanken var ju att jag skulle skriva om valet det faktum att folk har röstat som dom har gjort och medias unkna sätt att propagera emot en ganska stor del av folkets vilja. (hur jävla rutten den än må vara).

 

Problemet som jag ser det är att Bankomat AB är skyldiga till att jag blev tvungen att köpa tre st nya skivor på Bengans idag när jag egentligen bara skulle del sju-nio i Preacher-serien.

Egentligen så är det väl kanske till och med sciencefiction-bokhandelns fel. Hade deras kortläsare fungerat som de skulle så hade jag aldrig behövt börja leta efter ett swedbankkontor så långt norrut som på Drottninggatan eftersom ingen bankomat fungerade på grund av något jättefel hos ovan nämnda bolag under just den timman jag behövde pengar.

Istället för att ta ut pengar blev jag nu tvungen att gå in på Bengans för att fråga om jag kunde ta ut pengar hos dom och för att inte verka snyltig började jag bläddra i tiokronorsbackarna.

Ganska mycket Mikael Rickfors och en å annan Streisand dök upp. Jag blev lite sugen på klassisk musik och hittade en Wagnerkonsert och en del av Grieg´s Peer Gynt som jag borde ha köpt för 20:-.

Istället gick jag därifrån med 3 dyrskivor (inte så värst dyra faktiskt men mer än 10:- kostade dom) och inte en slant på fickan då jag inte fick tömma deras kassa på pengar. 

Har man inte skidmask och halvautomatiska handeldvapen är det väldigt svårt att tömma kassor i dagsläget verkar det som. Visserligen så verkar det minst lika svårt med dessa attiraljer så det är väl kanske skitsamma. Lika bra att hålla sig på god fot med lagens långa arm..

Jag promenerade tillbaka till gamla stadsdelen och blev varse att bankomaterna helt magiskt hade börjat ge ut pfenningar igen. Glad i hågen fyllde jag mina fickor med guld och spatserade turistgatan fram med spring i steget och en röst inom mig som förbannade alla Japaner, Kineser, Amerikanare, Ryssar och Dalmasar. Varför ska alla promt stanna mitt i gatan och titta upp? SKÄRP ER!!

 

Inne på den magiska serieboden låg mina tre böcker så fint på disken under någon form av fiktiv dynga och efetr inte mer än 27 sekunder hade jag min fina gröna påse i handen och var på väg hem till Mordor igen.

 

Jag har hunnit med ett besök hos byns barberare och läst ut del  7 i serien.

 

Två kvar.

 

 

Fan!

Måste gipset vara så stelt? Det ges ingen som helst möjlighet till flexibilitet i vänstra handen. Jag tvingas skriva med endast ringfingret på den imobilserade handen. På sidan av ringfingret dessutom. 

Det är inte lätt att vara jag.

 

Den enorma väder/temperaturväxlingen vid 15-snåret  idag gav mig en fantastisk huvudvärk också. Som grädde på moset liksom. ( vem har egentligen grädde på moset och vilket mos?)

 

Jag fick för en stund sedan reda på att en bekant har avlidit nyligen. Det är alltid märkligt för mig. Mitt känslomässiga engegemang brukar sträcka sig till att jag själv börjar tänka på min egen dödlighet och vilket avtryck jag kommer lämna efter mig. Det är ju viktigt eftersom jag bryr mig om mig själv.

 

Ganska ofta tänker jag på de efterkommande. Jag känner hela tiden att jag inte är klar. Blir man det? Färdig liksom. Jag tror inte det.

 

Hunter S Thompson kanske var färdig. 

Han gjorde sken av att vara klar när han tog sitt liv framför skrivmaskinen. Å andra sidan tror jag inte att han går att jämföra med många andra människor. Levande eller döda.

Mannen har fullständigt härjat sig igenom livet under influenser som vi vanliga människor aldrig kan komma att förstå. Han får rockstjärnor och dekadenta "konstnärer" att blekna bort i en öken av vit sand.

 

Ibland undrar jag om Tibetanerna har rätt i sina uråldriga skrifter. Upplevelsen av döden är bara en vandring i en drömliknande värld där demoner och andar fungerar som vägvisare och påminner om gott och ont. Där ljuset i slutet fungerar som den där minnesraderargrejen i M.I.B och pånyttfödelsen är ett faktum. Andligheten sitter ihop med det fysiska i oändlighet med med en reset-funktion i början/slutet av varje cykel.

 

J behöver en ny cykel och imorgon eftermiddag ska jag till barberaren.

Nu har jag inte direkt några skojiga sjukhusanekdoter kvar att roa med tyvärr men en nog så morfinfylld vardag. Den är förmodligen mycket mer intressant för mig att uppleva än för er att läsa om. Nu är det ju så att jag har fördel i ärendet så jag kan ju skriva om det i alla fall och ni kan ju faktiskt enkelt välja att inte läsa dravlet. Win win som man säger på kontinenten. Den Amerikanska då förstås.

 

Jag brukar vakna strax före sexsnåret och ha ont i gipset. I morse till exempel var det nästintill outhärdligt. Det sitter ju ganska snävt över knölen. Riktigt snävt. Som det sena 90-talets mummelbyxor på en kickersbrud ungefär. På något sätt som jag inte kan förklara (jag gör tydligen märkliga saker när jag sover) har huden på något sätt liksom vikt sig dubbel mellan knölen och gipset. Alldeles precis lagom tills tabletterna slutar verka så klart. Tur är väl det kanske. Annars skulle jag ju förmodligen gå omkring med ett värkande tillfälligt hudveck utan att veta om det. Hur skulle det se ut?

 

Eftersom jag nu tänker i slow motion så blir det som så att jag tänker lite mer innan jag pratar. Inte nödvändigtvis på det aktuella samtalsämnet eller något som vid det tillfället är på något sätt väsentligt men lite mer blir det tänkt i alla fall. Oftast så hinner jag återkoppla innan motpolen hinner fatta hur trög jag är. Då har jag vunnit. I andra fall frågar jag om dom ska rösta. Den kommer jag klara mig med till September. Minst.

 

För att hålla den här bloggen något så när intressant... Nej. Kapitelindividuellt sammanhängande (Hihihih! Vilket jävla hittepåord) ska jag skaffa mig ett riktigt fint anteckningsblock med en penna i ett snöre. 

Nu när jag har lite tid till övers på dagarna kanske jag borde göra något kreativt istället för att sitta halvnaken i soffan och titta på brittiska humorpanelprogram.

Kanske. Borde. 

 

Hur gör man när man är sjukskriven under en längre period? Jag har aldrig levt så här förut. Allt är liksom nytt.

 

Så fort jag går utanför dörren känner jag mig lite skyldig. Jag är ju inte sjuk direkt. Visserligen hyggligt dimmig i knoppen mest hela tiden och otroligt sugen på nikotin hela tiden men det klassas ju knappast som sjukdom? Ja visst, armen är av på två ställen och hålls ihop av skruvar och brickor och jag kan inte använda den till något mer än att kanske öppna en plastkasse på Ica (om jag är väldigt väldigt försiktig), men sjuk... Nej det vill jag inte påstå.

 

Igår var min första riktiga dag som sjukskriven.

Jag gick upp med familjen och drack en kopp kaffe. Pussade J och E hejdå, tejpade en H&M-påse runt vänsterarmen och testkörde min nyinförskaffade ryggborste och alldeles äkta tvättsvamp i duschen. Ryggborste for the win säger jag bara. Varför har jag väntat hela mitt liv med att skaffa en sån? Dumfan! 

Efter tvagningen laddade jag magen med frulle och diskmaskinen med disk och packade en väska med dokument.

Mot arbetsplatsen!

Jag skrev ut lite fler dokument och kopierade lite andra dokument och ringde lite personer som har ansvar för min ekonomiska situation.

Det pratades en hel del om rullskridskor och brutna armar också märkligt nog och allt det här hade jag mycket väl kunnat göra hemifrån men... Jag blir lätt rastlös och sällskapssjuk. 

 

När jag kände mig klar. Nej inte klar, färdig. Klar är jag definitivt inte. När jag kände mig färdig åkte jag mot hemmet. Jag hade uppmärksammat att det står en valstuga utan stationshuset och jag hade ju varit så  otroligt förutseende så jag hade med mig mitt röstkort. Klockan var väl 12:26 när jag anlände och dom öppnar ju naturligtvis inte före 14:00 så jag gick hem och försökte bajsa istället. Det gick inte.

Citodon har nämligen den effekten på mig att mitt tarmsystem förvandlas till en tegelfabrik med jävligt dålig output.

Det sitter förmodligen någon enarmad snubbe i ett citodonrus och sköter frammatningen på bajslinan. Eller ja, missköter. Typiskt knarkare!

Efter en timme ger jag upp.

Mot Ica butiken för plommonjuice. Katrinplommonjuice, "med äpple för den goda smakens skull". Äpplet hjälper föga. Jag känner mig iaf som den gamla judiska farbrorn på ålderdomshemmet i simpsons. "Where is my prrruuuuunes?"

Sen hämtade jag E på förskolan och vi gick hem och hade bollsporter. Det slutade med att jag lyckas plantera en liten hård plastboll rakt i hennes öga.

Och priset till årets styvfarsa går till! *trumvirvel ALLA ANDRA!

 

Första dagen på mitt liv som sjukskriven.

När jag väl lyckats få i mig min macka och otroligt svarta kopp automatkaffe är det dags att klä på sig och och påbörja färden hem. 

Amazonkirurgen (som jag varken såg en skymt av eller hörde inne i operationssalen. Jag tror inte ens hon var där. det var säkert Doktor Jan Itor som gjorde jobbet med en mattkniv och skruvdragare) kom förbi britsen min innan jag lyckats tråckla mig loss och berättade att hon faktiskt var mycket nöjd med sin insats och till och med lite stolt over sitt utförda jobb. - Grattis? Sa jag lite tveksamt. (har väldigt svårt med den här kamplystan som finns hos idrotts och karriärmänniskor. Jag kör truck och packar paket.) Hon berättade att hon utöver citodonen skrev ut några riktigt sjyssta kabbar (mina ord) med oxynorm som jag endast får ta om det gör ont igenom citodonen. -Dom är väldigt, VÄLDIGT!!, beroendeframkallande. -Tack då fröken doktor. Dom ska jag inte sälja på plattan. - Inte ens roligt Pontus. (jo det var det)

Hur som helst.

Jag tackade kirurgamazonen Åsa för ett väl utfört jobb och skulle gå för att klä på mig mina civila kläder. Liten energisk sköterska jagar ikapp mig och säger. - Du måste kissa innan du får gå och så måste du prata med doktorn om återbesök. - Jag har precis pratat med doktorn. - Bra! Har du kissat? (Jag börjar tro att den här kvinnan var med om något väldigt besynnerligt i sin barndom) - Nej inte ännu men jag ska precis göra det. - Bra! Du måste kissa innan du får gå.

Jag gick och kissade. Oerhört ostadig och med en arm i en provisorisk mitella var jag ändå ganska nöjd över att inte behöva sitta ner. Jag hade ju fortfarande landstingsmodet på mig och det är väldigt luftigt oavsett säsong.

Att däremot svida om och försöka lirka in en lelös arm i en lite liten zombietischa visade sig omöjligt. Då jag tydligen besitter en liten gnutta stolthet och kansjälvkänsla så fick hela paketet trängas under tröjan medans jag lastar väskan full med den fungerande armen och traskar iväg. Nöjd och glad vänder jag mig till liten energisk sköterska och säger. - Jag har kissat så jag går nu, hej då och ha en bra dag!

Om blickar kunde knuffas.

 

Jag fick berättat för mig att jag skulle börja äta citodon igen vid nio på kvällen för då skulle tydligen blockaden släppa. Det gjorde den inte. Jag började inte äta citodon. Jag har en spärr som säger att man inte ska äta smärtstillande utan smärta. (jag vet, skitkonstig människa) Jag hade heller ingen lust att lägga mig för natten innan blockaden hade släppt med risk för att slita av mig hela armen i sömnen. (det kan kanske hända) 

Har ni sett Kill Bill? Jag kände mig lite som the Bride. Ni vet den där scenen när hon drar ifrån komaavdelningen och ligger i baksätet på pussywagonen och ba. "Wiggle your big toe!" Jag låg flera timmar i soffan med Stephen Fry´s program QI på datorn och försökte kommendera igång armen.

Flera gånger tänkte jag att det nog var kört. Dom hade gjort fel. Man ska ge fan i och pilla med nerver. Helvete också nu kommer jag vara förlamad i vänsterarmen resten av livet. Hhmm. Jaja det är väl bara att acceptera ditt nya livsöde då. FAN!

Ett avsnitt till. Jag somnade och vaknade två timmar senare och insåg att jag faktiskt hade fått lite lite känsel tillbaks på insidan av lång och ringfingret. Hahahaha! I SHALL SURVIVE AND BE STRONGER THEN EVER!

Fortfarande duktigt drogad mina damer och herrar men den känslan var faktiskt underbar.

Jag låg kvar i soffan några timmar till och kröp till sängs vid femsnåret på morgonen. Fortfarande inga citodon.

 

Klockan kvart i tio på morgonen glider jag glad i hågen genom glasrondellen på Danderyds sjukhus för en emballagecheck hos ortopeden. Fortfarande inga citodon fortfarande inte helt fungerande i armen men definitivt på väg dit.

Jag blir hänvisad till en röd galonsoffa i korridoren. (mitt emot soprummet) Efter en liten stund kommer det en riktigt stor bosnisk, (kanske) dörrvaktsliknande människa i helvita kläder och tittar granskande på mig.

- Är du Pontus!?

- Eehh... Ja? 

- Dåså! Följ med mig in här i det här helkaklade rummet med tjock ståldörr. ( han var dessutom harmynt och hade rakat huvud )

Jag var återigen lite rädd och nervös.

Helt obefogat naturligtvis. Han var ju såklart supertrevlig och berättade att hans korplag precis hade fått börja spela på konstgräs och det hade minskat skadorna markant på samtliga spelare. ( Jag spelade intresserad. som 34-årig man i Stockholm får man inte inte ha ett sportintresse tror jag)

Nya bandage och en uppmaning att börja knarka omedelbums ( han tittade på mig tills jag svalt min dos) sen var det bara tack och hej leverpastej. Nästa buss i riktning mot Norrort.

Morfinstinn och jävlig. 

 

 

09:43 kliver jag av bussen vid Danderyds sjukhus och 12 minuter senare skämtar jag osäkert med en receptionist vid inskrivningen som mycket väl kan vara hurtig 25 om skalpeller, styckning och kroppsdelar.

Jag blir placerad i väntrum nummer ett med mitt bagage som består av 928 sidor rysk socitetsdramatik, laddare till telefonen och ett redan löst metrokryss. Jag räknade med att bli sittande ett tag.

Knappt hinner röven landa förrän en liten energisk sköterska ropar upp mitt namn och rusar med mig i släptåg de sju metrarna ner i korridoren. Hon lyckas på denna sträcka påvisa toaletterna, omklädningsutrymmet, klädskåpen, trolla fram en uppsättning av det allra senaste inom operationsmode samt tala om för mig säkert tre gånger att det är jätteviktigt att jag kissar före operationen.

Jag lyckas tråckla mig ur mina kläder och förvandla mig till en landstingsompalompier och ansluta mig till den nervösa massan i väntrum två.

Mitt emot mig sitter en övervintrad finansvalp i 50-års åldern och skriker företagsekonomiska floskler i sin mobiltelefon till vad jag antar är en chefsperson som är hälften så gammal. Högst irriterande tänker jag för mig själv och försöker fokusera på att inte verka nervös.

Efter några minuter avslutar mannen sitt samtal och jag inser via hans kroppspråk att han är minst lika nervös och rädd som vi andra i rummet.

De två äldre herrarna som är anslutna till varsina droppställningar, den muslimska kvinnan som väntar på sin man och jag.

Alla sitter vi där. Ensamma och rädda i händerna på sjukhuspersonalen.

 

Liten energisk sköterska har tidigare klippt upp mitt bandage för att kirurgen ska kunna komma åt och skissa lite så det är rätt arm som opereras. (detta nämndes vid flera tillfällen och hjälpte inte nervositeten) Sjukhushumor är jätterolig om man själv inte ska under kniven.

 

Som en blixt från klar himmel kommer en blond liten syster knark 1.0 och kopplar med flinka fingrar på en knarksluss på högerhandens ovansida och puttar in -Lite koksaltlösning bara!

-Ööhh hej. Pontus.

Hon har uppenbarligen satt fast flera tusen slussar på minst lika många patienter. Det syns en liten röd prick där den var ansluten. Ambulanspelles sluss lämnade ett mossgrönt blåmärke stort som en femkrona på handen. Visserligen så stack ju han mig i en ambulans som åkte i en rondell så... Jag säger oavgjort.

Hon avslutade sin konversation med att fråga hur jag bröt armen och när jag berättade om min traumatiska incident sa hon. - Det är ju lite gulligt. Jag trodde bara det var småpojkar som åkte rullskridskor.

Jag kände mig lite förnärmad, gammal och lätt tillrättavisad. Hon kvittrade runt till andra ångestvrak med fickorna fulla av medikament.

 

Efter en stunds väntan kommer en ovanligt lång kvinna fram och presenterar sig som styckmästarinnan. Hon berättar och beskriver hur hon tänker gå tillväga när hon med hjälp av bysmeden ska skruva ihop mitt sargade skelett. Det visas bilder från söndagens röntgen och vi båda kommer fram till att Per-anton får behålla jobbet ett tag till. Vårat samtal avslutas med att hon markerar armen med en pil och bryter loss gipset.

 

Liten energisk sköterska säger att Hampus kan lägga sig på den lediga britsen till höger och pekar med blicken på mig. Jag presenterar mig igen som Pontus och säger fyndigt att. -Jag hoppas att Hampus inte ska göra en dubbel bypass för jag har bara en bruten handled. Hysteriskt kul tycker jag men det imponerade föga på syster dyster. 

Efter en stund i mina egna tankar dyker det upp en Dr. knark. Även detta en kvinna yngre än jag själv. (helt irrelevant) Hon presenterar sig som Jenny någonting och förklarar att hon ska sätta en blockad i min axel med hjälp av ultraljud och någon form av bedövningsmedel.

- Men vi börjar med antibiotika och sen en liten fentanylshot.

Fentanyl, för er som inte vet, är kemiskt morfin gånger en miljard. Ungdomar har dött av fentanylplåster. Plåster som fästs utanpå huden. Ganska kraftigt alltså. 

Jag blev fri från nervositet för någon timma och stördes inte nämnvärt när doktorn med hjälp av lilla energin och ordentliga kemikalier förlamade min vänsterarm samtidigt som vi pratade om medialögner, politik och diethets.

 

Cirka 64 minuter senare kommer Überfraulein drogdoktor. Hon är den som söver folk. Hon söver skiten ur folk. Hade det varit London för 200 år sedan så hade hon sett till att draken fångades i var mans lunga och inte varit sen med att tända om opiumpiporna.

Denna kvinna skall frakta mig ner mot operationsalen och se till att jag håller mig passiv. Hon presenterar sig men jag kommer inte ihåg vad hon heter. Till mitt försvar så är jag vid det här tillfället lätt fnissig och stimmig. Hur som helst så packar hon ihop mig till ett fint litet kolli och kopplar loss blodtrycksmanschetten som Dr. knark anslutit. (Jag gillar inte blodtrycksmanschetter. Alldeles för mycket tryck på en arm för min smak.)

Hon puttar iväg mig ner för korridorer och runt hörn. Genom glasdörrar och luftslussar som påminner om tidiga Star Trek. 

Vi går förbi en station med sköterskor och doktorer som står och skvallrar på riktigt scrubsmanér där en kirurg står med en påse nötmix och mumsar. Jag skämtar ur mig att det inte är speciellt snällt att stå och frestas så där och svaras med ett elakt flin. -Du ska bara veta hur gott det är.

Läkarjävel.

 

Väl utanför operationssalen får jag hjälp med min döda arm och blir stöttad genom dörrarna in i själva hjärtat.

Jag möts av ytterligare två sjukhusompalompier som ska assistera på något sätt. Den ena presenterar sig som Rebecka och informerar mig om att hon ska tvätta armen före ingreppet och den andra svarar i sin telefon och börjar prata tyska. Vid det här läget hade jag slutat förvånas. 

Rebecka skrubbar på och jag känner absolut ingenting. Überfraulein berättar att hon kopplar på  lite antibiotika och en till knarksyster ansluter sällskapet. Medans båda pladdrar på och börjar plocka fram vad jag närmast kan likna vid en nappflaska för dikalvar fylld med vattenblandad ouzo så börjar det bränna ordentligt i min högra arm. Antibiotikan gör sig påmind med besked. Denna kopplas loss och ouzon kopplas på. 

- Känner du det här i armen?

- Nej inte... Jo nu känner jag det i underarmen.

- Ok, hur känns det i huvudet, dimmigt?

- Nej men jag känner det i armhålan och axeln och nu börjar det bli lite disigt i taket.

- Sov gott Pontus!

 

 

Jag satt poolside i min solstol på Mallis och svettades medans E härjade i poolen när en röst bakom mig sa.

- Dåså Pontus. Välkommen tillbaka.

- Vi är klara nu och allting har gått jättebra.

Klarvaken och snurrig rullas jag in på uppvaket för en macka och kaffe.

 

 

 

Det började redan igår kväll. Eller egentligen ännu tidigare på dagen när det spelades norsk metal ur min telefon helt utan förvarning (Blodtörst av Kvelertak. joutuba om du vill veta mer), dessutom från hemligt nummer. Jag svarar oerhört sällan på samtal från hemliga nummer men när inte ens truecaller hittar någon som helst info om den som ringer... Det kunde ju fan ha varit Batman, Jesus, Homer eller påven.

Jag svarade.

-Heeeej! Jag heter hurtig receptionist i 25-års åldern som fortfarande tror att mänskligheten är god. I morse red jag på min rosa enhörning till jobbet och jag har tre årgångar av gula sidorna med information till dig. 

-Ööh, hej. Jag heter Pontus och fattar ingenting. Vänta så jag får sätta mig ned med penna, papper och syrgas.

 

Hur som helst. Efter att vi på gammeldags vis överfört informationen så jag fysiskt kunde ta på, se, ta in och bearbeta den avslutades samtalet och jag kunde slappna av.

Jag är inte helt van vid ärligt positiva människor i överljudsfart.

 

Jag skulle gå till apoteket och köpa en speciell tvål som man ska tvätta sig transparant med 24 gånger (ja gånger) innan operationstillfället. Dessutom skulle jag ringa dagkirurgin för att få operationstid och lite mer data in i min tröga skalle. Som tur var så hade Hurtig redan informerat mig om allt från vem som lade första stenen vid bygget av sjukhuset till ambulanshelikopterpilotens dotters skostorlek. Jag visste ALLT!

 

Så i går kväll så påbörjades tvagningsprocessen med ett rent lakan i soffan och framtagning av mina strålade, vakumförpackade och för detta tillfälle spritdränkta underbyxor... Typ.

Den där tvålen luktade som om en gravt alkoholiserad individ hade druckit lactasyd och kräkts upp den i mitt hår. Dessutom fick jag ju naturligtvis inte blöta ner gipset så jag stod lätt morfinstinn med en Ica-kasse fasttejpad kring underarmen intvålad med lactasydspya i en pose som en manlig flamencodansare.

Det var länge sedan jag kände en sådan obeskrivlig känsla om mig själv.

Jag lyckades även dra armen i karmen och haspla ur mig en ramsa som innehöll Hitler, dvärgar, bajs och stora grisar men det verkade inte påverka brottet så det var ju bra det.

Samma procedur minus karmarm upprepades tidigt i morse innan det var dags för avfärd mot en bokad brits och knark.

Jävlar vilket knark.

Jaha gott folk.

Är ni redo för del två i denna klipphängare?

 

Jag är ganska säker på att jag lämnade er med ambulansföraren Pelles dömande blickar.

Det blev alltså plingplongtaxi till plåsterhuset Danderyd för denna sköra människospillra som vid denna tidpunkt i berättelsen hade hunnit med att ringa sin älskade och oerhört förstående flickvän, ("Hade du inga skydd på dig? Smart!) sin minst lika förstående chef ("Är det din tur nu? Vad har du gjort, åkt gubbskateboard eller?) och till sist en beskyddande moder ("Vad håller du på med?").

 

Väl inne på akutintaget blir jag överflyttad från den ergonomiska och snyggt mintgröna ambulansbåren till sjukhusets förstavärldskrigetbrits med vad som närmast kan liknas den tunna galonklädda mattan i 80-talets gymnastiksalar och därefter placerad i hallen. Jag kände mig avdukad.

Efter bara några minuter kom det en ung och rask vårdare(?) och puttade in mig på ortopedakuten. Jag hade ett sådant otroligt flyt så Dr. Per-anton (jag vet) beordrade in mig i gipsrummet omgående och började förklara sina tankegångar och tvingade mig än en gång berätta vilket klantarsle jag varit. (det fick jag göra fyra gånger till under min visit)

Ambulanspelle hade puttat i mig 20ml morfin och en alvedon stor som en legoåtta och sagt "asså jag har hur mycket smärtstillande som helst i bilen så det är bara att säga till om du vill ha mer." Jag tänkte nästan be om en doggybag.

Dr. Per-anton trollade i mig en cocktail på stesolid och mer morfin och en lokalbedövning stor nog att få en elefant att tappa känseln i snabeln och ena sköterskan informerade om att "Det här måste gå undan för om 45 minuter börjar hockeyn och då kan du lika gärna dö på britsen, det bryr jag mig inte om.". 

Undan gick det. Hockeysyster höll drog i biceps medans P-A ( han får helt enkelt heta det från och med nu) greppade tag i fyra av min fem fingrar och talade om för kollegan att vid rätt tillfälle trycka till på brottet så att benet gick ihop. Dessutom tittade han på mig och tyckte väl att jag såg för pigg ut så han beordrade syster knark att skjuta i lika mycket till av tuppsvansen. 

Jag kände ingenting och hörde bara några småknakningar. Rätt var det var låg jag gipsad och väntade på att bli puttad upp till röntgen.

Tanten på röntgen skulle också titta på hockey så det gick det i en rasande fart där med. Två foton senare så låg jag nere på ortopeden igen och väntade på sjukskrivningspappren.

 

Jag har inga dåliga erfarenheter av svensk sjukvård och är stolt över att betala skatt.

 

I morgon ska jag opereras. Spänningen är olidlig.

 

Jag har äntligen brutit något på riktigt!

Det tog 34 år men nu är det gjort.

 

Jag satt i soffan och tittade på en dokumentär som jämförde europeisk black metal mot amerikansk dito. Sådant en man av min karaktär roar sig med på söndagsmorgnar. Filmen stoppades och startades vid ett flertal tillfällen och höll inte speciellt god kvalitet så jag valde att helt och hållet lägga ner hela sessionen för att istället ge mig ut på en motionsrunda.

Jag har faktiskt inte rört på mig ordentligt sedan innan vi for till Mallorca hela familjen så det kändes som en jättebra idé. Tyvärr (måste jag ändå säga så här i efterklokhetens vagga) så kände jag verkligen inte för att vare sig jogga eller promenera.

Däremot så skaffade jag mig för en tid sedan ett par utomordentligt fräsiga rullskridskor av in line-typ som inte riktigt har blivit ordentligt åkta på. Dessa snörade jag på mig med mild entusiasm och lättare glädje över att få susa asfalten fram utan vidare ansträngning. (jag hade tydligen förträngt att det faktiskt är jättejobbigt att åka rullskridskor)

Efter att jag "susat" i ungefär 5 km på världsrekordtid visar det sig att någon illvillig terrorist (kommunalarbetare) har kapat ur en strategisk meter ur gångbanan. Helt utan synbar och logisk anledning såklart.

 

1998 var jag 18 år.

Då åkte jag och några av mina bästa vänner (ja, jag hade faktiskt flera på 90-talet) in-lines av s.k. "aggressive" modell. (hoppar ,åker på räcken och annat tufft) Vi var inte speciellt bra eller modiga för den delen men jag kunde definitivt hoppa längre än en meter på plant underlag.

Det kunde jag inte idag.

 

När jag hade påbörjat min episka flygtur flimrade inte livet förbi min inre syn. Bara en röd neonskylt med texten "IDIOTJÄVEL".

 

Jag tog emot mig med vänsterhanden och rullade runt ett varv på asfalten. Tanken som slog mig var, det där gick ju inte som planerat men upp igen pucko. I nästa sekund tittar jag på min vänstra handled och underarm och inser att så där ska det fan inte se ut på en frisk människa. 

Då det inte smärtade så våldsamt och jag var vid mina sinnens fulla bruk lyckades jag lirka upp min telefon ur fickan och ringa 112. "Du har ringt larmnumret. Lägg inte på luren" Nej det hade jag inga planer på att göra. "Vi är för närvarande upptagna med viktiga människor och eftersom du bara är korkad så kan du ju ligga där och skämmas en stund."

Så sa naturligtvis inte den inspelade rösten men det kändes så.

Det kom förbi en oerhört omtänksam dam sm frågade hur jag mådde och om hon kunde hjälpa till på något sätt. Hon for iväg som en permobilraket till Lidl och köpte en flaska vatten tilll mig och för detta är jag henne evigt tacksam. Jag var otroligt törstig.

 

Precis innan damen kom lyckades jag fota eländet som jag antar att många av er har haft det stora nöjet att beskåda.

Samtidigt med damen dök även en plingplongtaxi upp för en mild fixering i vakumkudde och den första av tre shottarna med morfin följd av uppmanande blickar som skrek åt mig.

 

"VARFÖR ANVÄNDE DU INTE DINA SKYDD FÖR, IDIOTJÄVEL?"

Dåså mina kära läsare, vänner, släktingar och annat löst folk.

Ni trodde kanske att jag hade lagt ner efter denna långa och gravt oroväckande frånvaro från tangentbordets plastiga klickande men misströsta icke. Jag är åter vid mina sinnens fulla bruk och tänkte försöka förmedla min första chartersemester genom detta fantastiska medium som bloggen trots allt är.

 

Redan igår började motgångarna när vi glada ihågen for ut till Arlanda för att checka in i förtid. (man kan tydligen göra det nu för tiden) Det gick naturligtvis inte. Inte med det bolaget vi flyger med i alla fall då dom precis ligger i ett ägarbyte mellan SAS och Norwegian. 

Nåväl vi kunde i alla fall plocka ut  lite jorås så vi klarar den ekonomiska biten.

 

I morse gick allting relativt smidigt trots att jag tror jag såg tuppen gå och lägga sig när vi for ut till flyget. E vaknade vid fyra och klädde på sig utan anmärkningsvärda protester och vi fick med oss allt utom ett par tofflor.

Flyget gick över förväntan trots att det var trångt. Jag fick nöjet att se en flygvärdinna armbåga en gammal dam i pannan utan att skämmas nämnvärt och på något vis så hade platsnumren strulat till sig för dem så när det var dags att lämna ut de förbeställda taxfree-påsarna till charteralkisarna blev det lite av en fars som vi råkade ha första parkett till. Högst underhållande. För att inte tala om Jimmy the steward som stal hela showen med humor och en rejäl klick glimt i fejset.

När vi väl packar upp inne på rummet inser jag att min jacka ligger kvar på bussen med 300 jorå i...

 

Nöjd. Jävligt nöjd.

 

Vi har haft en väldigt bra dag ändå faktiskt. Nu är vi trötta.