Under kniven
Kategori: Allmänt
09:43 kliver jag av bussen vid Danderyds sjukhus och 12 minuter senare skämtar jag osäkert med en receptionist vid inskrivningen som mycket väl kan vara hurtig 25 om skalpeller, styckning och kroppsdelar.
Jag blir placerad i väntrum nummer ett med mitt bagage som består av 928 sidor rysk socitetsdramatik, laddare till telefonen och ett redan löst metrokryss. Jag räknade med att bli sittande ett tag.
Knappt hinner röven landa förrän en liten energisk sköterska ropar upp mitt namn och rusar med mig i släptåg de sju metrarna ner i korridoren. Hon lyckas på denna sträcka påvisa toaletterna, omklädningsutrymmet, klädskåpen, trolla fram en uppsättning av det allra senaste inom operationsmode samt tala om för mig säkert tre gånger att det är jätteviktigt att jag kissar före operationen.
Jag lyckas tråckla mig ur mina kläder och förvandla mig till en landstingsompalompier och ansluta mig till den nervösa massan i väntrum två.
Mitt emot mig sitter en övervintrad finansvalp i 50-års åldern och skriker företagsekonomiska floskler i sin mobiltelefon till vad jag antar är en chefsperson som är hälften så gammal. Högst irriterande tänker jag för mig själv och försöker fokusera på att inte verka nervös.
Efter några minuter avslutar mannen sitt samtal och jag inser via hans kroppspråk att han är minst lika nervös och rädd som vi andra i rummet.
De två äldre herrarna som är anslutna till varsina droppställningar, den muslimska kvinnan som väntar på sin man och jag.
Alla sitter vi där. Ensamma och rädda i händerna på sjukhuspersonalen.
Liten energisk sköterska har tidigare klippt upp mitt bandage för att kirurgen ska kunna komma åt och skissa lite så det är rätt arm som opereras. (detta nämndes vid flera tillfällen och hjälpte inte nervositeten) Sjukhushumor är jätterolig om man själv inte ska under kniven.
Som en blixt från klar himmel kommer en blond liten syster knark 1.0 och kopplar med flinka fingrar på en knarksluss på högerhandens ovansida och puttar in -Lite koksaltlösning bara!
-Ööhh hej. Pontus.
Hon har uppenbarligen satt fast flera tusen slussar på minst lika många patienter. Det syns en liten röd prick där den var ansluten. Ambulanspelles sluss lämnade ett mossgrönt blåmärke stort som en femkrona på handen. Visserligen så stack ju han mig i en ambulans som åkte i en rondell så... Jag säger oavgjort.
Hon avslutade sin konversation med att fråga hur jag bröt armen och när jag berättade om min traumatiska incident sa hon. - Det är ju lite gulligt. Jag trodde bara det var småpojkar som åkte rullskridskor.
Jag kände mig lite förnärmad, gammal och lätt tillrättavisad. Hon kvittrade runt till andra ångestvrak med fickorna fulla av medikament.
Efter en stunds väntan kommer en ovanligt lång kvinna fram och presenterar sig som styckmästarinnan. Hon berättar och beskriver hur hon tänker gå tillväga när hon med hjälp av bysmeden ska skruva ihop mitt sargade skelett. Det visas bilder från söndagens röntgen och vi båda kommer fram till att Per-anton får behålla jobbet ett tag till. Vårat samtal avslutas med att hon markerar armen med en pil och bryter loss gipset.
Liten energisk sköterska säger att Hampus kan lägga sig på den lediga britsen till höger och pekar med blicken på mig. Jag presenterar mig igen som Pontus och säger fyndigt att. -Jag hoppas att Hampus inte ska göra en dubbel bypass för jag har bara en bruten handled. Hysteriskt kul tycker jag men det imponerade föga på syster dyster.
Efter en stund i mina egna tankar dyker det upp en Dr. knark. Även detta en kvinna yngre än jag själv. (helt irrelevant) Hon presenterar sig som Jenny någonting och förklarar att hon ska sätta en blockad i min axel med hjälp av ultraljud och någon form av bedövningsmedel.
- Men vi börjar med antibiotika och sen en liten fentanylshot.
Fentanyl, för er som inte vet, är kemiskt morfin gånger en miljard. Ungdomar har dött av fentanylplåster. Plåster som fästs utanpå huden. Ganska kraftigt alltså.
Jag blev fri från nervositet för någon timma och stördes inte nämnvärt när doktorn med hjälp av lilla energin och ordentliga kemikalier förlamade min vänsterarm samtidigt som vi pratade om medialögner, politik och diethets.
Cirka 64 minuter senare kommer Überfraulein drogdoktor. Hon är den som söver folk. Hon söver skiten ur folk. Hade det varit London för 200 år sedan så hade hon sett till att draken fångades i var mans lunga och inte varit sen med att tända om opiumpiporna.
Denna kvinna skall frakta mig ner mot operationsalen och se till att jag håller mig passiv. Hon presenterar sig men jag kommer inte ihåg vad hon heter. Till mitt försvar så är jag vid det här tillfället lätt fnissig och stimmig. Hur som helst så packar hon ihop mig till ett fint litet kolli och kopplar loss blodtrycksmanschetten som Dr. knark anslutit. (Jag gillar inte blodtrycksmanschetter. Alldeles för mycket tryck på en arm för min smak.)
Hon puttar iväg mig ner för korridorer och runt hörn. Genom glasdörrar och luftslussar som påminner om tidiga Star Trek.
Vi går förbi en station med sköterskor och doktorer som står och skvallrar på riktigt scrubsmanér där en kirurg står med en påse nötmix och mumsar. Jag skämtar ur mig att det inte är speciellt snällt att stå och frestas så där och svaras med ett elakt flin. -Du ska bara veta hur gott det är.
Läkarjävel.
Väl utanför operationssalen får jag hjälp med min döda arm och blir stöttad genom dörrarna in i själva hjärtat.
Jag möts av ytterligare två sjukhusompalompier som ska assistera på något sätt. Den ena presenterar sig som Rebecka och informerar mig om att hon ska tvätta armen före ingreppet och den andra svarar i sin telefon och börjar prata tyska. Vid det här läget hade jag slutat förvånas.
Rebecka skrubbar på och jag känner absolut ingenting. Überfraulein berättar att hon kopplar på lite antibiotika och en till knarksyster ansluter sällskapet. Medans båda pladdrar på och börjar plocka fram vad jag närmast kan likna vid en nappflaska för dikalvar fylld med vattenblandad ouzo så börjar det bränna ordentligt i min högra arm. Antibiotikan gör sig påmind med besked. Denna kopplas loss och ouzon kopplas på.
- Känner du det här i armen?
- Nej inte... Jo nu känner jag det i underarmen.
- Ok, hur känns det i huvudet, dimmigt?
- Nej men jag känner det i armhålan och axeln och nu börjar det bli lite disigt i taket.
- Sov gott Pontus!
Jag satt poolside i min solstol på Mallis och svettades medans E härjade i poolen när en röst bakom mig sa.
- Dåså Pontus. Välkommen tillbaka.
- Vi är klara nu och allting har gått jättebra.
Klarvaken och snurrig rullas jag in på uppvaket för en macka och kaffe.