Min värld är inte som din värld

Skulle ju skriva. Nä nä. Då börjar en doku om Chrille P.

Hur fan ska det här gå till?

 

Nej det här fungerar ju inte alls.

På tok för intressant. 

HO! Reklam. Nu ska vi se.

 

Jo. Det har ju visat sig att individer av idiotkaraktär tenderar att florera i samhället. Det är ganska påfrestande för oss "normala". Hur kan detta vara den accepterade normen?

Ska vi behöva samexistera?

Jag tänkte starta ett upprop för att flytta alla puckon till... Ja inte vet jag. Åland kanske.

Eller kan man bygga någon form av läger? Så att dessa människor som inte är och tycker precis som jag kan liksom bara vara där. Tälja trägubbar eller koka sylt.

 

Liksom.

Det är inte ofta jag kommer ihåg mina drömmar. Kanske två st på sex månader ungefär. Nästan alltid är det obskyra, osammanhängande fragment med väldigt liten eller ingen verklighetsanknytning alls.

En gång drömde jag till exempel att jag var nere i tunnelbanan. Det är det enda som har något med verkligheten att göra då det hela urartade i ett rejält jävla robotkrig i något angränsande grottrum. Däremellen blandades raketslädar a' la rodel på hjul i cementrör, ganska likt "The running man" faktiskt, med riddarsagornas fagra mö.

Igår däremot. Eller inatt ska jag väl säga.

 

Jag var på den sista Motörheadspelningen någonsin.

Det var ganska länge sedan för lemmy var väl runt 40 barre kanske. Själva konserten kommer jag inte ihåg så mycket av förutom att alla som var där visste att det var den sista och att Lemmy skulle dö. (Märklig stämning)

Ingen var dock speciellt ledsen. Inte glada heller för den delen men det fanns en aceptans och respekt i luften som var så vördnadsfull så... Ja jag kan inte beskriva det.

Efter konserten så var jag samlat uppgiven av att aldrig mer få uppleva denna känslan.

När jag några minuter senare strosar omkring i ett grönt skymningsljus på någon obestämd plats i universum så ser jag två personer stå och samtala. Jag hör inte vad de säger men jag inser att det är Sharon Osbourne och Lemmy Kilmister. Jag går fram och presenterar mig och tackar Lemmy för en grym spelning och ett fantastiskt arv innan jag bryter ihop och störtbölar.

Sharon omfamnar mig och är en sådan tröst så jag lugnar ner mig och får en förståelse och ett annat perspektiv på hela situationen.

Lemmy tittar på mig med ett grin och säger. "You alright now, you pussy!? NAAHH! Just kidding you´ll be alright man. We´ll all be alright."

Sen försvinner han bort i skuggorna medans Sharon fortfarande håller om mig.

 

Den bästa drömmen på länge.

 

Born to lose

Live to win

Om mindre än två timmar börjar livesändningen av minnestunden för en av vår tids pionjärer.

Som en vän sa. "Fan! Jag insåg precis att vi aldrig kommer att få se dem live igen."

Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick stå där. På en lerig fotbollsplan utanför Örebro. I spöregn tillsammans med två bekanta och uppleva det magiska.

Tre fullvuxna män iförda regnkläder (Ja inte Rickard då han är för cool) med tårar i ögonen, kramas som aldrig förr efter vad som kan ha varit mitt livs bästa konsert. Det ögonblicket kommer jag förhoppningsvis aldrig att glömma.

 

Nu kommer vi aldrig att kunna se dem live igen. Men arvet kommer aldrig att dö eller försvinna.

 

Motörhead i våra hjärtan. I evigheten.

 

Hail Lemmy!

Uttrycket "Det skulle jag inte önska min värsta fiende"? Då kan det ju inte vara en värst så värsta fiende. 

Jag har inga fiender. Visst finns det individer jag ogillar och en hel drös med idiotjävlar där ute men jag som person har inga fiender.

En fiende är väl någon som man helst vill utplåna? En som på snabbast möjliga sätt bara ska bort från planetens yta? Att då säga att "det skulle..." Ja ni fattar. 

 

Om jag hade en fiende så hade ju träslev varit ett alternativt verktyg i raderandet av dennes existens.

By all means necessary liksom.

Fiende...

 

Äsch!

 

Nu blire ostbågar och dillskruvar.

Jag brukar blicka lite snabbt på alla andra bloggdårars reklam som syns på inloggningssidan medan cyberspace ska koppla ihop sina ettor och nollor. Det verkar som att alla har någon form av tema med sina bloggar. Minst 8754 modebloggar med "min stil".

Det skulle nog knappt bli en mening om jag skulle beskriva min stil. Munkajacka och jinns. Gärna i svart. Jo. Två meningar. Inte illa. 

Igår såg jag någon som hette något i stil med "Johan bakar", så var där en stiligt stajlad bild med 3 olika sorters "cookies" och ett snyggt glas kaffe...

 

Vissa bilder känns oerhört stulna. Helt korrekt ljussatta och fanimej fotoshoppade för att få bort reflektionerna av farmor i solglasögonen.

Jag skulle jobba i mellandagarna. Det blev en mellandag. Den första mellandagen.

I bilen på vägen hem från jobbet så beklagade jag mig för min bror om min mesiga lilla förkylning. Det skulle jag inte ha gjort. Det tog väl ca två timmar så var jag totalt handlingsförlamad och det var omänskligt synd om mig.

 

Innan det så hade E insjuknat i en ytterst märklig variant av magsjuka. På självaste julaftonsnatten dessutom.

När hon kom tillbaka hem från "firande" med sin far sa hon att hon mådde bättre och allt verkade vara frid och fröjd. Det var det inte riktigt. Hon hade någon liten demonjävel kvar i kroppen som hon drev ut med lite jävlar anamma där på kvällskvisten.

Jaha. Lugna puckar då. Ja förutom att i den här tidsmaskinen så har jag en dag på jobbet innan jag veknar ur.

 

Vi hade bestämt att åka ner till barnens mormor över nyårsafton då hela Märstas dumfanelit tycker det är en asbra idé att skjuta raketer precis utanför våra fönster.

 

Den 30:e ska vi till IKEA för att införskaffa lite nytt porslin och lite andra braha-grejer.

Vi åker upp till den lokala OK-macken för att kolla däcken och lite annat som bilägare tydligen gör. Tur var väl det. 500 meter ifrån Bensinstationen rämnar världsalltet. L börjar kräkas.

Vi åker inte till mormor.

 

Julhelgen har vi spenderat med nervösa magar och jag har gått igenom alla huskurer som existerar.

 

iNo mas!

Jag försöker komma ikapp med mitt filmtittande. Tyvärr har det visat sig vara enormt tidskrävande och ha en tendens att hamna ivägen för mitt så kallade liv.

 

Böckerna har jag lagt på hyllan i några år.(kul som fan jag vet, inte meningen dock så sluta gärna garva.)

Mitt intresse för det skrivna ordet har dock inte minskat, tvärtom. Jag har en hel drös med titlar som jag vill ta mig igenom. Det får nog dröja några år till som det verkar och ja. Jag tänker skylla allt på barnen.

 

Jag skulle ju förvisso kunna läsa nu istället för att sitta här och låtsasförfatta den här pissbloggen. Det skulle jag ju. Men på något outforskat vis har jag lättare för att skriva än att läsa då jag samtidigt kollar på "Tomb raider 2".

Svårt att hänga med i Kafka eller kalle anka för den delen om man samtidigt ska hänga med Lara Croft när hon härjar runt i världen och slåss mot ondskefulla areologer och äregiriga storskurkar.

Inte jättelångt ifrån ett sjysst Kalleäventyr förvisso men då ska man ju inte blanda ihop storysarna.

 

I förrgår började jag kolla på Underworld.

Den första alltså. I går började titta på den andra men det blev så oerhört sent så jag var tvungen att ge upp. Tänkte göra ett nytt försök om några minuter.

 

Ungarna somnade tidigt idag så det känns som, som. Ja som en saga ungefär.

Sen blir det väl barnkalas i sovrummet vid ett-tiden förstås men det får man väl ta!?

 

Det absolut vettigaste vore ju att helt enkelt gå och lägga sig nu men det fattar ju vem som helst att det inte kommer ske.

Jag får nämligen vara uppe så länge jag vill. HAHA! 

Hade en idé. Skit i den tydligen.

 

Jag har precis uppdaterat mitt OS (operativsystem för oss som inte begriper ett dyft). Hoppas det gick bra. Fick för mig att det vore vettigt att avinstallera ljudsystemet och sen köra en totaluppdatering av windows. Jag gjorde det. Det tog tid. Eller alltså. Avinstallationen gick asfort. Uppdateringen tog lååång tid.

Ljudsystemet har jag inte vågat testa än. Det borde inte fungera. Windows varnade inte för den saknade drivrutinen längre. Kan ju vara för att hela skiten är avhyst. Det ska bli intressant. 

Datorn var snäll och talade om att alla mina filer fanns kvar iaf. Känns ju tryggt

 

Sverige har tydligen förlorat guld idag. Det är ju tråkigt.

 

Själv var jag på IKEA så jag vet inte vem som förlorade mest.

Inte Ingvar iaf. Han är allt en jävla vinnare han.

Men jag skaffade ett par nya tofflor gjorde jag. Lilleman bestämde sig för att kaskadspy på mina gamla så det var tvunget. Mest för att det är som att springa runt i en isrink här hemma.

Kallt alltså.

På golvet...

 

 

Jag har köpt chilinötter från Willys självplock. Styrkan är det inget fel på. Jag lär nog gråta i morgon men, Smaken... Mmm...tvålig. Inte lite heller. Inte någon fisförnäm rosvattenbodymistlättnyansavdaggtvål. Mera som cupran.

För er som inte har jobbat i en våldsamt skitig miljö och av helt sunda anledningar inte vet vad cupran är så kan jag informera er. 

Cupran är ett flytande specialrengöringsmedel med mycket hög "rengöringseffekt". Innehåller lösningsmedel.som tur är så är det helt utan konserveringsmedel.Dessutom är den svagt parfymerad. Används med fördel för borttagande av oljefärg. lack. lim m.m.

 

 

 

Jag leder.

Man ska ju inte skryta om sådant här med risk för att jinxa men nu har jag klarat mig förbi min milstolpe. Nu är det skit samma.

 

Idag verkade det verkligen som som att det skulle "skita" sig kapitalt.

Började morgonen med små hugg i buktrakten och en lätt nödighet mest hela tiden. 

Huskurer som jag har använt mig av är bla. vitpepparkorn, blåbärssoppa, potatischips och sockerdricka. Det verkar fungera ganska bra.

Än så länge har jag bara rapat en del.

 

I morgon är det pojkarnas dag här hemma då tjejerna ska till huvudstaden.

Vi siktar på att lyssna på hårdrock och... Nej! Det blir bra så.

Hårdrock für alles!

 

Filmen var bra. Typisk Tarantino.

Pangpang, slafsslafs och härliga dialoger. En snöstorm och ett utedass också.

 

Kvällen avslutas nu med SNL i bakgrunden.

Kudden skriker på mig.

 

 

Dagen idag är en särskild dag...

Vi ska dock inte äta Pizza. Det blir någon annan superdelikat anrättning.

 

Vi sitter just nu och tittar på Stargate, i väntan på att Ivanhoe börjar kl 15.

 

I morgon ska jag få uppleva något som inte många andra människor gör/gjort.

Jag ska gå på smygpremiär av Tarantinos nya stänkare "Hateful eight".

Som om inte det vore nog så är den i ascoolt 70mm format. (vad nu det innebär)

Sist jag var på bio tror jag vi tittade på smurfarna i 3D.

 

AND SO IT BEGINS!

 

Ivanhoe alltså.

 

Det här inlägget är uppdelat i två skrivningar.

Inte för att jag är otroligt fantasilös, (Man kan lätt dra den slutsatsen) men för att min son har världens längsta fingrar och alla knappar i hela det utforskade universums rymd är free game. Så även min dators på/av-knapp.

 

Jag undrar om många skulle reagera negativt om man bytte ut Ivanhoe mot Mel Brooks "Men in tights". Jag menar det är ju inte riktigt samma story men de har ju lyckats fläta ihop Ivanhoe och Robin Hood på ett snyggt sätt så...

Det blir ett tips till tablåmänniskorna på tv3.

 

Förra året så utropade jag denna dagen, den första Januari, till pyjamasbyxans dag. Jag kan med stolthet säga att jag fortfarande kl 15:09 sitter iförd tofflor, morgonrock och ovan nämnda pyjamasbyxor. Är ni fler som gör som jag så tycker jag att det har blivit en internationellt återkommande dag och tänker därför kontakta ansvarig utgivare för all världens kristna kalendrar och kräva en notis. 

Jag ska också utlysa en tävling där vi helgonförklarar någon stackars dåre så inte jag behöver ta på mig äran för detta hjältedåd.

Kreativ som få.

 

Nåväl!

 

Återigen önskar jag er ett gott nytt 2016.

Låt oss fylla det med kärlek och potatischips.