I dream of heroes.
Kategori: Allmänt
Det är inte ofta jag kommer ihåg mina drömmar. Kanske två st på sex månader ungefär. Nästan alltid är det obskyra, osammanhängande fragment med väldigt liten eller ingen verklighetsanknytning alls.
En gång drömde jag till exempel att jag var nere i tunnelbanan. Det är det enda som har något med verkligheten att göra då det hela urartade i ett rejält jävla robotkrig i något angränsande grottrum. Däremellen blandades raketslädar a' la rodel på hjul i cementrör, ganska likt "The running man" faktiskt, med riddarsagornas fagra mö.
Igår däremot. Eller inatt ska jag väl säga.
Jag var på den sista Motörheadspelningen någonsin.
Det var ganska länge sedan för lemmy var väl runt 40 barre kanske. Själva konserten kommer jag inte ihåg så mycket av förutom att alla som var där visste att det var den sista och att Lemmy skulle dö. (Märklig stämning)
Ingen var dock speciellt ledsen. Inte glada heller för den delen men det fanns en aceptans och respekt i luften som var så vördnadsfull så... Ja jag kan inte beskriva det.
Efter konserten så var jag samlat uppgiven av att aldrig mer få uppleva denna känslan.
När jag några minuter senare strosar omkring i ett grönt skymningsljus på någon obestämd plats i universum så ser jag två personer stå och samtala. Jag hör inte vad de säger men jag inser att det är Sharon Osbourne och Lemmy Kilmister. Jag går fram och presenterar mig och tackar Lemmy för en grym spelning och ett fantastiskt arv innan jag bryter ihop och störtbölar.
Sharon omfamnar mig och är en sådan tröst så jag lugnar ner mig och får en förståelse och ett annat perspektiv på hela situationen.
Lemmy tittar på mig med ett grin och säger. "You alright now, you pussy!? NAAHH! Just kidding you´ll be alright man. We´ll all be alright."
Sen försvinner han bort i skuggorna medans Sharon fortfarande håller om mig.
Den bästa drömmen på länge.
Born to lose
Live to win