Inte var det väl alltför länge sedan man fick byta 12 mot 13 i årtalet?
Åren går, livet händer (än så länge) och allting utvecklas eller invecklas på ett eller annat sätt.
Året som har gått kommer jag inte ihåg så mycket av. Det har hänt lite saker. Både positivt och negativt kan jag tänka. Jag vet att jag har varit på några häftiga konserter. Jag har den äran att se en fantastisk liten flicka växa upp och bli äldre för varje sekund. Jag har tak över mitt huvud, mat på mitt bord och en familj som gör mig lycklig.
Det kommande året kommer att erbjuda helt nya utmaningar och sinnestämningar både arbetsmässigt och privat. Mycket kommer att hända och det jag vet nu är att det är positiva förändringar. Naturligtvis kan jag inte förutspå framtiden. Det kommer säkert bli en del skit som träffar fläkten även detta år men klacksparkar har jag gott om och är det något jag lärt mig av mitt liv och leverne hittills så är det att inte hänga upp sig på skit. Försök att se lätt på saker och ting som du inte har makt att ändra på så blir bekymmersmängden ofantligt mycket mindre. Kan man inte göra något åt saken borde man ju för sin egen mentala hälsas skull inte lägga ner någon energi i ärendet.
Hur som haver!
Jag vill med detta svamlande önska er mina vänner ett riktigt gott nytt år.
Nu är det tamigfan nog med smällare och raketer. Klockan 22:45 ska jag börja patrullera området med gevär och pistol så om ni skulle råka se en överbeväpnad ung herre i svart uniform så är det bara Gerillapontus som är ute och mördar idioter. Inget att bry sig om.
Hela kvällen igår så har det varit som att bo i (minus rädslan för att dö förstås) en krigszon. Det är inga vanliga kinapuffar som briserar lite lätt utan vad som närmast kan liknas vid hemgjorda bomber. En och annan liten tjutraket och några höghöjdsmissiler kan jag faktiskt stå ut med men när det smäller så man tror att fönstren ska implodera och jag känner alla djurs djupa ångest i mig då är det krig på riktigt.
Vi bor i en relativt liten by med mycket skog och öppna landskap runt om. Kan man inte då som uppenbar idiot och opåläst ta sig ut i vildmarken och panga om man nu måste eller är ni helt enkelt rädda för att djuren ska hämnas? Det hoppas jag att dom gör.
Måtte ni vara oförsiktiga och spränga av ett finger, en hand eller kanske ett huvud. Ingen skada skedd.
Puttinuttig nyårskrönika kommer lite senare under eftermiddagen.
Candlemass stod på scenen och spelade som husgudar på Debaser medis.
Mycket bra, mycket bra.
Att Torsten Flinck inte är någon brilliant person visste jag men att han har taktkänsla som en rostad emu på Borneo fick jag lära mig igår.
Vi åkte till Hökarängen och the Mighty Myrkheimers först. Alltid en bra start även om det var lite tryckt i början. Jag tror det hela släppte på tunnelbanan.
Två Öl på Revens etablissemang sen in mot huvudstadens kärna som ett gäng vilda tonåringar.
Väl inne så dracks det några öl och lyssnades på fantastic doom men framför allt så umgicks det med en drös härlig människor.
Tack till alla inblandade för en bra kväll med glada nyllen.
Annandagsbadet är och kommer inte att bli någon form av tradition.
Jag har fortfarande känningar i tårna och av någon anledning smalbenen precis ovanför fotlederna. Fingrarna är heller inte helt hundra ännu.
Steg för steg så förberedde jag mig med en kopp kaffe och en snus. Jag valde att inte klä mig för varmt så kroppen skulle kylas ner sakta på vägen från parkeringen till stranden. Det funkade. Jag frös nästan innan jag började klä av mig. Jag lade mina kläder på strategiska positioner för att kunna klä på mig systematiskt efter torkning. Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var sandiga fötter. Det sabbade alla utsikter om att få värme i fötterna först och främst. Redan på väg ner i det nästintill iskalla mälarvattnet så började känseln i tårna försvinna. Det är lite jobbigt eftersom botten är en blandning av sand och stenar. Dessa stenar gör ont att gå på även utan känsel.(Jag vet. Konstigt som fan.)
Eftersom mina muskler och annat otyg inuti kroppen sakta tappade all verklighetsanknytning så spred sig smärtan snabbt till skelettet. När det började göra ont i självaste stomen så hör jag min vän Max skrika, "Nu tror jag att jag svimmar!" Varpå jag svarar "Det gör du så fan heller för du är för långt ifrån mig för att jag ens ska försöka mig på någon form av räddningsaktion"
Två sekunder senare känner jag att nu är det fan nog och stoppar ner hela kroppen under ytan. Direkt efter kopplas den sk reptilhjärnan på och allt sker på överlevnadsinstinkt. Instinkten säger "gå upp ur vattnet din jävla dåre innan du förfryser relativt viktiga komponenter". Så det gör jag. Upp, torka kroppen, på med varma kläder och låtom oss lämna denna idioti bakom oss.
Efter en snabb bastu och en mildare shoppingtur sitter jag nu i soffan med tofflor och en mage full av Mc Donalds kulinariska läckerheter och tittar på bilauktioner.
När jag nu sitter här klockan 09:54 i min morgonrock med ett tänt ljus och en kopp kaffe så känns det 4 gradiga vattnet väldigt avlägset. Det är det inte.
Jag undrar hur man kan stålsätta sig och förbereda kroppen på bästa sätt. Jag kör med kaffe. Kaffe är lite som vatten, det botar allt. Funderar även på att kasta in några smörgåsar i foderluckan. Mycket smör. Fett är ju bra för att isolera värme.
Det faktum att jag måste värma upp kroppen ganska direkt efteråt är jag på det klara med. Det tror jag inte blir några större problem men jag har ändå förfrysning i bakhuvudet hela tiden.
Jobbigt det där. Svarta döda lemmar...
Det kallaste jag har varit ner i är 11 grader. Då gjorde det ont i skelettet. När sådana klyschor blir sanning så vet man att det är allvar. Det gjorde ont enda in i märgen.
Nåväl. Om allting går som det ska så kommer det en avrapportering med bildbevis i eftermiddag. Tills dess mina vänner.
Det finns få saker i världen som gör mig så illa till mods som att göra rent vattenlåset i badrummet.
Man skulle kunna säga att jag har min sanna nemesis en decimeter under handfatet. Ett plågoris som jag själv har plockat. Inte vilket sketet ris som helst är det heller. Nej, riktigt fint enbärsris flätat med nyponstam och naziwire. Ni vet sån där med rakblad på.
Själva isärplockningen är ju relativt enkel men stanken. Oohhh den stanken, som bara kan komma av sex månaders tvålrester, rakkräm, tandborstspott, halsrens och annat härligt.
Fy fan säger jag. Den kan närmast liknas vid smaken av surströmming. Ganska dött.
Så där satt jag. Nyduschad (smart att duscha innan man tacklar denna demon) i endast ett par basebollrandiga kalsonger och hulkade som en tonåring på luciavaka. Fy fan! Och varje gång jag ska sätta ihop fanskapet drabbas jag av totalt hjärnlås... Får nästan aldrig ihop det på första försöket. Det är som att segern och friskluft är så nära så det blir panik, hets och ja, hjärnlås men jag fick ihop det på andra svängen.
Seger!
Nu slipper jag väl förhoppningsvis att öppna denna, Pandoras ask på ett tag.
Jag har i och för sig inte så speciellt mycket att gnälla på just nu. Jobbet går bra, (kunde ju vara anställd på firman jag jobbar hos men men) jag har ju hälsan, (om man inte räknar med min fyra månaders on/off förkylning som får mig att tro att jag lider av något riktigt jävla illa) lönen suger inte helt, (tänk om man hade så man kunde spara till en kåk eller ett körkort eller en snickers iaf) och min familj är underbar.
Har folk börjat med julhysterin ännu? Det verkar som årets trend är att baka så mycket juligheter att till och med Ernst sitter och skäms över sin skapelse i Kolsva.
Jag har inte bakat något. Inte ens snus. Jag har en app som gör det åt mig.
Det kan mycket väl vara världens dyraste och mest onödiga pryl. Stolt konsument.
Min vän har bestämt sig för att inte leva bland oss längre.
Efter solnedgången på Söndag så kommer han lämna allting bakom sig och träda in i ett nytt äventyr. Det känns konstigt att inte riktigt veta varför men på något sätt vill jag inte ställa frågan. Det känns som att jag inte borde rota i det. Det är ju trots allt en vuxen människas egna beslut om sitt egna liv.
Jag har försökt lite fint få honom att prata om det men så fort det närmar sig så upphör konsversationen. Han väljer att inte diskutera saken och jag känner att han på något sätt vill distansiera sig från det känslomässiga.
Moraliska värderingar, rätt och fel.
Han är en bra människa som gjorde min tid i Kambodja mer än uthärdlig och jag kommer att sakna honom enormt mycket även om vi inte pratas vid ofta alls. I morgon kommer vi aldrig mer att kunna prata med varandra.
Jag har en vän. Vi kan kalla henne Alexandra. Hon har en man. Vi kan kalla honom Fredrik.
Dom brukar fajtas. Om gifflar.
Gifflar, för er som inte känner till detta himmelska lilla bakverk, är som en kanelbulle i miniatyr med så otroliga mängder konserveringsmedel att Twinkiestillverkarna tvingades i konkurs för något år sedan.
Lite som Julmusttillverkarna kommer göra med Coca cola när världen får reda på denna ambrosia vi i Sverige faktiskt sitter på.
Denna lilla kanelsnäcka håller sig genom Messias återkomst, tredje världskriget och eventuellt en vinterrea på IKEA tre dagar före jul.
Ryktet (facebook) säger att Fredrik svalde en hel påse blåbärsgifflar i ett andetag innan Alexandra fick känna doften av kemiskt preparerade vetebullar. Smockan hänger fortfarande i luften har jag förstått.
Till Fredriks försvar kan jag bara säga att heroinister skulle inte slåss om en gratiskabbe på samma sätt som vissa slåss för ett parti gifflar från Pågens fabrikslina.
Fredrik och Alexandra är helt påhittade figurer och den här berättelsen är knappt sann.
Det finns en form av trafikbarriär, vi kallar den för GP-link. (link i folkmun, inte att förväxla med den lilla alven som härjar runt i gröna kläder)
Dessa barriärer är ca 3 meter långa, väger 1475 kg och är oerhört lätta att välta framåt eller bakåt när man ska lasta, alternativt lossa, dom på/från en lastbil.
Jag hade fram tills idag endast lossat dem.
De flesta lastbilar som kommer och hämtar dessa vidunder har oftast en egen kran (läs kranbil) som dom enkelt lyfter upp dessa direkt på bilen med.
Det hade inte bilen som kom med ett täckt släp idag och skulle ha 20 st.
Pontus i hjullastaren har efter en och en halv timma koncentrerat sig så pass att käkmusklerna närmast kan liknas vid Hulkens lår och skägget hanses ser ut att höra hemma i ZZ-top.
Det var minst sagt en tung upplevelse.
Ingen dog, inget gick sönder och jag har lärt mig att lita mer på mig själv och mitt verktyg. Vår kära gamla fina Volvo BM L-50.
Den har börjat ticka. Ett väldigt svagt men nog så irriterande tickande.
Funderingarna börjar ta sig till om någon superhackerterrorist har tagit sig in i den när jag inte har varit hemma.
Superhackerterroristerna är ju så här i juletid speciellt ondskefulla har jag förstått. Lite som gårds/hustomtar som inte får sina kakor.
Kommer den att explodera eller är det någon form av mayansk kalender som räknar ner till den ultimata nedsläckningen? Har SÄPO kommit på mig med ett på tok för banalt liv och leverne och apterat den med länkar till sidor med konspirationsteorisidor så att dom kan storma in här i hemmets lugna med dragna automatkarbiner när jag sitter i min flanellpyjamas och tittar på piratavsnitt av Gilmore girls?
