Annandagsbadet
Kategori: Allmänt
Då var det gjort.
Annandagsbadet är och kommer inte att bli någon form av tradition.
Jag har fortfarande känningar i tårna och av någon anledning smalbenen precis ovanför fotlederna. Fingrarna är heller inte helt hundra ännu.
Steg för steg så förberedde jag mig med en kopp kaffe och en snus. Jag valde att inte klä mig för varmt så kroppen skulle kylas ner sakta på vägen från parkeringen till stranden. Det funkade. Jag frös nästan innan jag började klä av mig. Jag lade mina kläder på strategiska positioner för att kunna klä på mig systematiskt efter torkning. Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var sandiga fötter. Det sabbade alla utsikter om att få värme i fötterna först och främst. Redan på väg ner i det nästintill iskalla mälarvattnet så började känseln i tårna försvinna. Det är lite jobbigt eftersom botten är en blandning av sand och stenar. Dessa stenar gör ont att gå på även utan känsel.(Jag vet. Konstigt som fan.)
Eftersom mina muskler och annat otyg inuti kroppen sakta tappade all verklighetsanknytning så spred sig smärtan snabbt till skelettet. När det började göra ont i självaste stomen så hör jag min vän Max skrika, "Nu tror jag att jag svimmar!" Varpå jag svarar "Det gör du så fan heller för du är för långt ifrån mig för att jag ens ska försöka mig på någon form av räddningsaktion"
Två sekunder senare känner jag att nu är det fan nog och stoppar ner hela kroppen under ytan. Direkt efter kopplas den sk reptilhjärnan på och allt sker på överlevnadsinstinkt. Instinkten säger "gå upp ur vattnet din jävla dåre innan du förfryser relativt viktiga komponenter". Så det gör jag. Upp, torka kroppen, på med varma kläder och låtom oss lämna denna idioti bakom oss.
Efter en snabb bastu och en mildare shoppingtur sitter jag nu i soffan med tofflor och en mage full av Mc Donalds kulinariska läckerheter och tittar på bilauktioner.