Min värld är inte som din värld

Idag, mina vänner, ska vi prata om deg.

Inte vilka degar som helst, utan SURDEGAR!

 

Hur kan det komma sig att denna uråldriga form av resning har nått sådana höjder så Christer Fuglesang fastnar i smeten vid återinträde i atmosfären?

Jag begriper det verkligen inte.

Jag anser mig sjävl vara en relativt modern man. Jag kan diska, städa ,baka, sy och göra några armhävningar om det kniper.

Att baka med denna substans tar inte bara sjuuuukt mycket längre tid utan är ju en fantastiskt förlegad process.

 

Visst visst. Jag menar inte att man inte ska bejaka sina nördiga sidor, inte på något sätt. Själv läser jag vuxen serier och skrattar högt åt asdåliga komediserier och filmer. Jag har bekanta som sitter och bygger avancerade komponenter som jag inte har en aning om vad dem är till för på skoj. Hemvärnsmän tillhör också en alldeles speciell kategori nördar. För att inte nämna TV-spels spelarna.

Alla dessa människor är ju någon form av vardagshjältar inom sina egna intressen och borde verkligen ha medaljer, eller i alla fall en klapp på ryggen. Men hur i helvete kan det bli en sån jävla trendklättring av just surdeg?

 

Dom flesta köper förmodligen sin surdeg i pulverform på närbutiken och smånördar lite på prov i köket hemma i bostadsrätten, men jag råkar veta att det finns människor (ja faktiskt, dom är människor också. Lika lite värda som du och jag.) som startar egna surdegskulturer från scratch. Börjar med gamla äppelskrutt eller ensilage eller hur man nu går tillväga. Jag kan inte annat än att bli imponerad över engagemanget. Varifrån hittar människor tiden och energin? Vad tar dom för preparat för att orka?

 

Jag har lagt ner mitt nikotinberoende och äter på relativt regelbundna tider och har till och med börjat träna litegrann, men det finns inte plats för surdeg i mitt liv.

Att baka två vanliga limpor tar mig ungefär två och en halv timma från start tills första smörklicken landat på det rykande brödet. Det är nästan onödigt lång tid tycker jag. Å andra sidan. Har man en passion så kan det ju rekommenderas att man lägger ner mer än 2,5 timmar varannan vecka på att hålla den vid liv.

Kanske. Tror jag.

Jag har som bekant en snart 5-årig liten tös i min närhet som vill underhållas med jämna mellanrum.

I julas fick hon ett par skridskor av mig. Inte vilka skridskor som helst. Nej nej. Ett par som kan konverteras till rullskridskor såklart.

Hon har cruisat runt här i lägenheten på sina astuffa rosasvarta gricker sedan dess. Jag har inte skaffat mig några rullskridskor än. Tänkte att det får vänta några månader.

Dom har spolat en ganska stor isbana utanför här där vi bor.

Idag har jag köpt mig ett par skridskor. Sådana där vanliga man har på is ni vet. Sådana där som klämde åt där vid där tårna började precis och som satt så löst så man åkte på insidan av själva skorna och samtidigt så hårt så man tappade känseln efter tre minuter.

Jag har precis kommit in från min testrunda på isen.

Helt själv var jag. Isen var illa upplyst (tack och lov).

Jag knöt mina skridskor med vantar efter tramautiska minnen om förfrusna fingrar och torra ostmackor. 

Tog några stapplande skär med hjärtat i halsgropen och satte mig ner igen. Jag tog av mig handskarna och knöt skridskojävlarna så hårt så jag fick blodsmak i munnen och jag frös inte ens lite om fingrarna. Inte ens lite. 

Det är bra att vara vuxen ibland.

 

Framåt gick det bra. Lite staplande till en början men snart gled jag fram som en Baryshnikov över ett scengolv. Minus tightsen då. Jag hade givetvis jeans och en jävligt cool plånbokskedja och häftig jacka med reflexer på.

Jag behärskade till och med några få översteg åt vänster och några färre åt höger.

 

Baklängesåkningen är inte vad den en gång var. Jag kan nästan åka rakt bakåt men inte riktigt. Det blir något halvfattigt piruettlikt fiasko.

Jag försökte mig på översteg baklänges...

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag höll på att bryta min högra fotled ganska duktigt när jag på något konstigt vis lyckades låsa benen i en lotusställning värdig en Buddhistmunk av högre rang för att ögonblicket senare sätta mig på den. Fotleden alltså. Men jag gav inte upp. Nej nej! Inte Pontus inte. 

 

Jag har inte stått på ett par skridskor sen Jag åkte till ishallen i Peters baklucka när jag var sjutton och vi behövde lite istid för att, ja. Jag har ingen aning faktiskt.

 

Hursom. Jag åkte mig varm och nästan lite svettig där på isen ikväll och det kändes skönt. Jätteskönt. 

 

Helt ensam fick jag förbereda mig på istid med världens gulligaste guldlock så hon inte ska bli besviken.

Jag tror det kommer gå bra.

Skulle du klara av en smärre apokalyps? 

Jag skulle det.

Vilken självsäker jävla idiot tänker du.

Kanske det, säger jag.

 

Jag vet hur man gör upp eld utan mobiltelefon och jag kan stycka stora djur med bara en morakniv. Kan du?

 

Nej men ärligt. Vart är världen på väg? Vad är det som händer? När kommer tomten? Har du glass?

Det här är bara några av de många frågorna jag ställer dagligen som förmodligen aldrig kommer få några svar. Ja, kanske glassfrågan då.

 

Min chef, vi kan kalla honom Kenneth,(han heter egentligen Lars men det kan ju för fan inte skriva här fattar ni väl) har påbörjat ett litet konservförråd. Det började som en rolig grej med några par burkar gulash och en och annan soldatens. Nu har han systematiskt placerat burkarna i olika genrer och jag vill tro att det börjar närma sig en mindre butikshylla. Jag skrattat lite lätt när jag tänker på hans lilla förråd.

Själv har jag börjat tänka att -Fan vilken bra idé!

 

När jag går omkring i matvarubutikerna stannar jag länge vid konservhyllorna och funderar. Kan jag också? Vad skulle J tänka? Kanske jag kan hålla det hemligt för henne... Allt jag behöver göra är ju att installera någon form av lönnfack i hyreslägenheten. Kanske under parketten i vardagsrummet... 

 

Vi kan starta en klubb, Kenneth och jag. Konservativa konserv klubben ska den heta och förkortas KK... Nej det blev inte bra. Redan taget. Någon politisk grupp tror jag bestämt det är. "Kristna Killar Kan" tror jag den heter.

 

Nog nu. Sssoooovvvv.

 

Jag gjorde mig precis en grogg. Because I´m worth it! (jag kan inte skriva frasen på Franska och att larva med translate bara för att imponera på min lojala fanbase av en känns lite overkill)

 

Är det bra eller dåligt när parentesen är längre än det man egentligen vill säga? Blir parentesen huvudsyftet med meningen och i sådana fall, blir parentesen felaktigt använd?

Jag har ingen aning så jag låtsas som ingenting och fortsätter skriva om det jag tänkt skriva om från början. Alltså jag börjar inte från början igen, det vore ju att slösa på resurser. Jag menar att jag ska skriva om groggen. Igen.

 

Groggen jag precis gjorde består i det hela av Smirnoff vodka, Sourz apple, likör 43 och hallonsoda. I kombination med mitt tidigare intag av en överdos nässpray så får den ett mindre nedslag för bismaken av flytande alvedon. 

Jag kan dock med stolthet säga att jag har fått folk att ge mig dricks för mindre välsmakande drinkar. Tack fyllon i Norrort för eran fantastiskt dåliga koll och erat sviktande intresse för kvalitet. Finns inget lika okräset som en full förortsbo.

 

 

Som vanligt så har inte inlägget något med rubriken att göra.

 

Jag sitter och lyssnar på E11:ans nattning. Hon har väldigt många åsikter just vid läggdags. Hon har visserligen väldigt många åsikter hela tiden men när det är dags för att sova då går hjärnan på högvarv.

 

Idag går det en väldigt känslomässig frågeställning angående ett eventuellt barackboende om och när det skulle bli aktuellt med en renovering av våran lägenhet. 

Hon har fått för sig, tror jag, att byggarna som utför jobbet kommer att själa hennes leksaker. Jag säger naturligtvis inte att dom inte kommer göra det men jag tvivlar ganska starkt på det. 

Sen finns det ju inte heller något datum spikat för denna aktivitet så hon ligger och bekymrar sig för någonting som vi inte vet ett smack om. 

Nu verkar det som om samtalet har övergått till den fantastiska snömängden vi har fått idag och huruvida man måste pulsa igenom snön och förhoppningar om att kommunen inte grusar. Detta försvårar ju pulkaåkningen till förskolan enormt.

 

Själv sitter jag med en magkattarrskänning från avgrunden och småfnissar åt frökens associationsförmåga vid snart fem år fyllda. Jag ska nog ta en tablett och slå igång discoverychannel.

Tjena, Hej!

Jag borde ha hört av mig tidigare medn å andra sidan... Det är min jävla blogg så jag gör väl vad fan jag vill??!!

 

Jo jag tänkte börja med att jag har ett problem. Jag har hicka.

Det är skitjobbigt.

Det som är tusen procent värre är att J säger att hennes hicka är 1000% värre...

Hur avgör man det??

 

Nu får jag skit för att jag gör som hon säger....

Det här blev jobbigt...

Jag återkommer.