Min värld är inte som din värld

Jag har som bekant en snart 5-årig liten tös i min närhet som vill underhållas med jämna mellanrum.

I julas fick hon ett par skridskor av mig. Inte vilka skridskor som helst. Nej nej. Ett par som kan konverteras till rullskridskor såklart.

Hon har cruisat runt här i lägenheten på sina astuffa rosasvarta gricker sedan dess. Jag har inte skaffat mig några rullskridskor än. Tänkte att det får vänta några månader.

Dom har spolat en ganska stor isbana utanför här där vi bor.

Idag har jag köpt mig ett par skridskor. Sådana där vanliga man har på is ni vet. Sådana där som klämde åt där vid där tårna började precis och som satt så löst så man åkte på insidan av själva skorna och samtidigt så hårt så man tappade känseln efter tre minuter.

Jag har precis kommit in från min testrunda på isen.

Helt själv var jag. Isen var illa upplyst (tack och lov).

Jag knöt mina skridskor med vantar efter tramautiska minnen om förfrusna fingrar och torra ostmackor. 

Tog några stapplande skär med hjärtat i halsgropen och satte mig ner igen. Jag tog av mig handskarna och knöt skridskojävlarna så hårt så jag fick blodsmak i munnen och jag frös inte ens lite om fingrarna. Inte ens lite. 

Det är bra att vara vuxen ibland.

 

Framåt gick det bra. Lite staplande till en början men snart gled jag fram som en Baryshnikov över ett scengolv. Minus tightsen då. Jag hade givetvis jeans och en jävligt cool plånbokskedja och häftig jacka med reflexer på.

Jag behärskade till och med några få översteg åt vänster och några färre åt höger.

 

Baklängesåkningen är inte vad den en gång var. Jag kan nästan åka rakt bakåt men inte riktigt. Det blir något halvfattigt piruettlikt fiasko.

Jag försökte mig på översteg baklänges...

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag höll på att bryta min högra fotled ganska duktigt när jag på något konstigt vis lyckades låsa benen i en lotusställning värdig en Buddhistmunk av högre rang för att ögonblicket senare sätta mig på den. Fotleden alltså. Men jag gav inte upp. Nej nej! Inte Pontus inte. 

 

Jag har inte stått på ett par skridskor sen Jag åkte till ishallen i Peters baklucka när jag var sjutton och vi behövde lite istid för att, ja. Jag har ingen aning faktiskt.

 

Hursom. Jag åkte mig varm och nästan lite svettig där på isen ikväll och det kändes skönt. Jätteskönt. 

 

Helt ensam fick jag förbereda mig på istid med världens gulligaste guldlock så hon inte ska bli besviken.

Jag tror det kommer gå bra.