Min värld är inte som din värld

Ben, Ben, Ben, Ben...

 

Huruvida det är värt att kliva upp när man precis har gosat ner sig i bingen för en, förmodligen, oerhört nödvändig piss. Det är en av livet verkliga aber.

 

Min personliga erfarenhet har blivit ett moment 22 i den här frågan. Det har precis blivit varmt under täcket, man har hittat den där riktigt bekväma ställningen där båda armarna känns som om dom faktiskt hör hemma just där och man ler ett förnöjt och sömnigt leende när plötsligt. Ett hugg i urinröret! Det börjar värka lite lätt i magens nedre del och man är genast lite piggare än man var  för en millisekund sedan.

Redan där känner jag att insomningsprocessen är rubbad och att man lika gärna kan gå upp och ta den där kalla korkmattan under fötterna och tända tandläkarbelysningen i badrummet, men... Det är varmt under täcket och riktigt så kissnödig är jag ju inte. Om jag tänker på något annat så kan jag ju ignorera bort den fysiska känslan. Jag tänker på Sahara, på pyramiderna, på faraonernas ståtliga land som är uppfört längs med Nilens stränder. FAN! Börja om. Sandpapper, sågspån, sågverk, vattenhjul, porlande bäckar. JA MEN FÖR HELVETE!! Nu har det gått 20 sekunder sen känslan av kissnödighet infann sig, även fast det känns som tre nätters effektiva sömntimmar.

 

Jag har ett liknande dilemma när det kommer till att göra sig iordning för sängen. Är en stark förespråkare för att somna framför tv:n. Det har fungerat så bra, så många gånger men. Det vuxna är ju naturligtvis att (nejmen hej) kissa, borsta tänderna och tvätta av mulen litegrann. Kanske rent utav festa på med en topzrengörning av hörselgångarna.

När jag väl har genomgått denna kvällstoalett så är jag ju naturligtvis lika pigg som en fyraåring klockan 05:00 på julaftonsmorgon. Lycka till att somna. Så jag sätter mig framför tv:n och dreglar ihop till en dokumentär om ett gäng glada, Kanadensiska, bävrar som ska stoppa upp Niagarafallen.

 

Tillbaks till hela kissgrejen. Jag resonerar som sagt så här. Vid första förnimmelse av kissnödighet. GÅ UPP OCH KISSA!! Det blir bara värre och värre och värre och värre. Finns inte ett uns av värdighet att, i vuxen ålder, vakna upp i blöta lakan.

 

I nästa inlägg. Rädd för mörker och ensamhet.

 

Hej hej hallå dagboken!

Eller?

 

Nej jag har inget vettigt allt den här gången men jag kände att jag inte orkar höra Bens tjat hela tiden. Han är på mig som en igel. 

-När kommer nästa inlägg Pontus?

-Du är så jävla grym Pontus!

 

Jag måste ju still fansens sug efter mer så, här går vi!

 

Den här veckan har varit minst sagt ointressant. 

Jag har jobbat hela veckan på min arbetsplats. Duktig är jag. Man är tydligen duktig och ska ha klapp på ryggen och tack tack snääälla för att man gör det någon betalar en för. Jag trodde ju hela tiden att man på sitt jobb bara skulle sköta sitt och vara tacksam att man får komma dit och tjäna sina slantar ehuru ALLA ÄR UTBYTBARA! Men jag kan ha fel.

 

I familjen är vi krassliga. E11 (som vi kallar min styvdotter i den här bloggen eftersom världen är full av idioter) är väl den friskaste (friskaste?) individen i samlingen. J (J är min underbara flickvän, sambo och livscoach) har varit våldsamt förkyld och håller på att avsluta sin sjukdomsperiod med en natt av våldsamma kräkningar och allmänt jävla toknere. Jag tycker synd om henne på riktigt. Faktiskt. Jag som har gått omkring med huvudet högt som en utställningstupp med endast en lite grövre nästäppa och vad jag tror är en dubbelsidig lunginflammation (läkaren trodde jag sovit pundigt och att det bara var någon form av muskelvärk och det visar sig att kvacksalvaren förmodligen har rätt eftersom allt försvann efter en alvedon och en ipren) har nu sjuknat in i vad som närmast kan liknas vid ond, bråd, död. Det värker i hela kroppen och jag blev oerhört imponerad av mig själv när jag lyckades öppna en burk med rödbetor utan att benpiporna i armarna började spela en begravningsmarsch. Jag är täppt i huvudet. Den forna fetvadden har bytts ut mot en riktigt tjock gipsvagga och jag tror att jag borde öka mitt vitpepparkornintag till femton korn om dagen. För att vara på den säkra sidan, liksom.

 

Mitt tillstånd till trots så överväger jag att gå till arbetsplatsen i morgon. Jag har ju nästan ingen feber och det konstanta bultande i huvudet och de små härliga svimmningarna gör ju egentligen bara att tillvaron i hjullastaren blir lite mera utmanande och man ska väl ändå utmana sig själv och kliva ur sin så kallade "comfort zone" med jämna mellanrum?

 

Hursom.

Ni får följa den spännande fortsättningen en gång. 

Nu ska jag undvika att bajsa ner den nytvättade soffklädseln.

 

Tack och hej leverpastej.

Nu jävlar är det illa.

 

Förkylningen har peakat sin performance, så att säga.

Jag har, vad experterna kallar rinnsnuva. Ni vet den där när huvudet är inlindat i och fyllt med hårt packad fetvadd men ändå, på något mystiskt och högst enerverande sätt, rinner en strid ström med vad som närmast kan likna vid saltlösning ut genom ena näsborren. Bara den ena dock. Bara den ena.

 

När jag snyter mig så knastrar det i min vänstra trumhinna. Borde jag oroa mig över det eller ska jag göra som jag har gjort i 32 år och bara tokignorera mitt förfall? Det har fungerat ganska bra än så länge.

 

Jag och min sambo är på ganska lika nivå i sjuktrappan men då hon är kvinna så är jag konstant en vekling som bara tycker synd om mig själv.

Det har hon ju visserligen rätt i, men om inte jag gör det så gör ju ingen det och då känns det lite som att hela det här sjukläget inte uppskattas på rätt sätt. Lite som ett slöseri med tid och så kan vi tamefan inte ha det. 

 

Till middagen idag åt vi köttfärssås med tillhörande spaghetti. Jag, i egenskap av självutexaminerad medicinman och idiot, är helt säker på att stark mat botar allt. Det samma gäller naturligtvis starksprit men eftersom det är arbetsvecka och febern lyser med sin frånvaro kan jag, av socioekonomiska skäl (Jag tror att det är ett ord. Det blev ett nu om inte annat. Sug på den du Horace) inte medicinera med det sistnämnda så det fick bli sambal oelek.

Starkt blev det. Inte överdrivet utan lagom. Lite svettigt och sådär lagom manligt starkt. Jag blev mysigt varm i kroppen och läpparna sved.

Nu såhär i efterhand känner jag mig lite mer uttorkad och inte på något sätt bättre så det får bli en liten pinne när barnet har somnat.

 

Viva la starksprit!