Nere sen dag 1
Kategori: Allmänt
Nu jävlar är det illa.
Förkylningen har peakat sin performance, så att säga.
Jag har, vad experterna kallar rinnsnuva. Ni vet den där när huvudet är inlindat i och fyllt med hårt packad fetvadd men ändå, på något mystiskt och högst enerverande sätt, rinner en strid ström med vad som närmast kan likna vid saltlösning ut genom ena näsborren. Bara den ena dock. Bara den ena.
När jag snyter mig så knastrar det i min vänstra trumhinna. Borde jag oroa mig över det eller ska jag göra som jag har gjort i 32 år och bara tokignorera mitt förfall? Det har fungerat ganska bra än så länge.
Jag och min sambo är på ganska lika nivå i sjuktrappan men då hon är kvinna så är jag konstant en vekling som bara tycker synd om mig själv.
Det har hon ju visserligen rätt i, men om inte jag gör det så gör ju ingen det och då känns det lite som att hela det här sjukläget inte uppskattas på rätt sätt. Lite som ett slöseri med tid och så kan vi tamefan inte ha det.
Till middagen idag åt vi köttfärssås med tillhörande spaghetti. Jag, i egenskap av självutexaminerad medicinman och idiot, är helt säker på att stark mat botar allt. Det samma gäller naturligtvis starksprit men eftersom det är arbetsvecka och febern lyser med sin frånvaro kan jag, av socioekonomiska skäl (Jag tror att det är ett ord. Det blev ett nu om inte annat. Sug på den du Horace) inte medicinera med det sistnämnda så det fick bli sambal oelek.
Starkt blev det. Inte överdrivet utan lagom. Lite svettigt och sådär lagom manligt starkt. Jag blev mysigt varm i kroppen och läpparna sved.
Nu såhär i efterhand känner jag mig lite mer uttorkad och inte på något sätt bättre så det får bli en liten pinne när barnet har somnat.
Viva la starksprit!