Let´s gnäll!
Kategori: Allmänt
Hej hej hallå dagboken!
Eller?
Nej jag har inget vettigt allt den här gången men jag kände att jag inte orkar höra Bens tjat hela tiden. Han är på mig som en igel.
-När kommer nästa inlägg Pontus?
-Du är så jävla grym Pontus!
Jag måste ju still fansens sug efter mer så, här går vi!
Den här veckan har varit minst sagt ointressant.
Jag har jobbat hela veckan på min arbetsplats. Duktig är jag. Man är tydligen duktig och ska ha klapp på ryggen och tack tack snääälla för att man gör det någon betalar en för. Jag trodde ju hela tiden att man på sitt jobb bara skulle sköta sitt och vara tacksam att man får komma dit och tjäna sina slantar ehuru ALLA ÄR UTBYTBARA! Men jag kan ha fel.
I familjen är vi krassliga. E11 (som vi kallar min styvdotter i den här bloggen eftersom världen är full av idioter) är väl den friskaste (friskaste?) individen i samlingen. J (J är min underbara flickvän, sambo och livscoach) har varit våldsamt förkyld och håller på att avsluta sin sjukdomsperiod med en natt av våldsamma kräkningar och allmänt jävla toknere. Jag tycker synd om henne på riktigt. Faktiskt. Jag som har gått omkring med huvudet högt som en utställningstupp med endast en lite grövre nästäppa och vad jag tror är en dubbelsidig lunginflammation (läkaren trodde jag sovit pundigt och att det bara var någon form av muskelvärk och det visar sig att kvacksalvaren förmodligen har rätt eftersom allt försvann efter en alvedon och en ipren) har nu sjuknat in i vad som närmast kan liknas vid ond, bråd, död. Det värker i hela kroppen och jag blev oerhört imponerad av mig själv när jag lyckades öppna en burk med rödbetor utan att benpiporna i armarna började spela en begravningsmarsch. Jag är täppt i huvudet. Den forna fetvadden har bytts ut mot en riktigt tjock gipsvagga och jag tror att jag borde öka mitt vitpepparkornintag till femton korn om dagen. För att vara på den säkra sidan, liksom.
Mitt tillstånd till trots så överväger jag att gå till arbetsplatsen i morgon. Jag har ju nästan ingen feber och det konstanta bultande i huvudet och de små härliga svimmningarna gör ju egentligen bara att tillvaron i hjullastaren blir lite mera utmanande och man ska väl ändå utmana sig själv och kliva ur sin så kallade "comfort zone" med jämna mellanrum?
Hursom.
Ni får följa den spännande fortsättningen en gång.
Nu ska jag undvika att bajsa ner den nytvättade soffklädseln.
Tack och hej leverpastej.