Överinformerad.
Kategori: Allmänt
Jaha gott folk.
Är ni redo för del två i denna klipphängare?
Jag är ganska säker på att jag lämnade er med ambulansföraren Pelles dömande blickar.
Det blev alltså plingplongtaxi till plåsterhuset Danderyd för denna sköra människospillra som vid denna tidpunkt i berättelsen hade hunnit med att ringa sin älskade och oerhört förstående flickvän, ("Hade du inga skydd på dig? Smart!) sin minst lika förstående chef ("Är det din tur nu? Vad har du gjort, åkt gubbskateboard eller?) och till sist en beskyddande moder ("Vad håller du på med?").
Väl inne på akutintaget blir jag överflyttad från den ergonomiska och snyggt mintgröna ambulansbåren till sjukhusets förstavärldskrigetbrits med vad som närmast kan liknas den tunna galonklädda mattan i 80-talets gymnastiksalar och därefter placerad i hallen. Jag kände mig avdukad.
Efter bara några minuter kom det en ung och rask vårdare(?) och puttade in mig på ortopedakuten. Jag hade ett sådant otroligt flyt så Dr. Per-anton (jag vet) beordrade in mig i gipsrummet omgående och började förklara sina tankegångar och tvingade mig än en gång berätta vilket klantarsle jag varit. (det fick jag göra fyra gånger till under min visit)
Ambulanspelle hade puttat i mig 20ml morfin och en alvedon stor som en legoåtta och sagt "asså jag har hur mycket smärtstillande som helst i bilen så det är bara att säga till om du vill ha mer." Jag tänkte nästan be om en doggybag.
Dr. Per-anton trollade i mig en cocktail på stesolid och mer morfin och en lokalbedövning stor nog att få en elefant att tappa känseln i snabeln och ena sköterskan informerade om att "Det här måste gå undan för om 45 minuter börjar hockeyn och då kan du lika gärna dö på britsen, det bryr jag mig inte om.".
Undan gick det. Hockeysyster höll drog i biceps medans P-A ( han får helt enkelt heta det från och med nu) greppade tag i fyra av min fem fingrar och talade om för kollegan att vid rätt tillfälle trycka till på brottet så att benet gick ihop. Dessutom tittade han på mig och tyckte väl att jag såg för pigg ut så han beordrade syster knark att skjuta i lika mycket till av tuppsvansen.
Jag kände ingenting och hörde bara några småknakningar. Rätt var det var låg jag gipsad och väntade på att bli puttad upp till röntgen.
Tanten på röntgen skulle också titta på hockey så det gick det i en rasande fart där med. Två foton senare så låg jag nere på ortopeden igen och väntade på sjukskrivningspappren.
Jag har inga dåliga erfarenheter av svensk sjukvård och är stolt över att betala skatt.
I morgon ska jag opereras. Spänningen är olidlig.