Min värld är inte som din värld

Fan!

Måste gipset vara så stelt? Det ges ingen som helst möjlighet till flexibilitet i vänstra handen. Jag tvingas skriva med endast ringfingret på den imobilserade handen. På sidan av ringfingret dessutom. 

Det är inte lätt att vara jag.

 

Den enorma väder/temperaturväxlingen vid 15-snåret  idag gav mig en fantastisk huvudvärk också. Som grädde på moset liksom. ( vem har egentligen grädde på moset och vilket mos?)

 

Jag fick för en stund sedan reda på att en bekant har avlidit nyligen. Det är alltid märkligt för mig. Mitt känslomässiga engegemang brukar sträcka sig till att jag själv börjar tänka på min egen dödlighet och vilket avtryck jag kommer lämna efter mig. Det är ju viktigt eftersom jag bryr mig om mig själv.

 

Ganska ofta tänker jag på de efterkommande. Jag känner hela tiden att jag inte är klar. Blir man det? Färdig liksom. Jag tror inte det.

 

Hunter S Thompson kanske var färdig. 

Han gjorde sken av att vara klar när han tog sitt liv framför skrivmaskinen. Å andra sidan tror jag inte att han går att jämföra med många andra människor. Levande eller döda.

Mannen har fullständigt härjat sig igenom livet under influenser som vi vanliga människor aldrig kan komma att förstå. Han får rockstjärnor och dekadenta "konstnärer" att blekna bort i en öken av vit sand.

 

Ibland undrar jag om Tibetanerna har rätt i sina uråldriga skrifter. Upplevelsen av döden är bara en vandring i en drömliknande värld där demoner och andar fungerar som vägvisare och påminner om gott och ont. Där ljuset i slutet fungerar som den där minnesraderargrejen i M.I.B och pånyttfödelsen är ett faktum. Andligheten sitter ihop med det fysiska i oändlighet med med en reset-funktion i början/slutet av varje cykel.

 

J behöver en ny cykel och imorgon eftermiddag ska jag till barberaren.