Slut på det roliga!
Kategori: Allmänt
Nu har jag inte direkt några skojiga sjukhusanekdoter kvar att roa med tyvärr men en nog så morfinfylld vardag. Den är förmodligen mycket mer intressant för mig att uppleva än för er att läsa om. Nu är det ju så att jag har fördel i ärendet så jag kan ju skriva om det i alla fall och ni kan ju faktiskt enkelt välja att inte läsa dravlet. Win win som man säger på kontinenten. Den Amerikanska då förstås.
Jag brukar vakna strax före sexsnåret och ha ont i gipset. I morse till exempel var det nästintill outhärdligt. Det sitter ju ganska snävt över knölen. Riktigt snävt. Som det sena 90-talets mummelbyxor på en kickersbrud ungefär. På något sätt som jag inte kan förklara (jag gör tydligen märkliga saker när jag sover) har huden på något sätt liksom vikt sig dubbel mellan knölen och gipset. Alldeles precis lagom tills tabletterna slutar verka så klart. Tur är väl det kanske. Annars skulle jag ju förmodligen gå omkring med ett värkande tillfälligt hudveck utan att veta om det. Hur skulle det se ut?
Eftersom jag nu tänker i slow motion så blir det som så att jag tänker lite mer innan jag pratar. Inte nödvändigtvis på det aktuella samtalsämnet eller något som vid det tillfället är på något sätt väsentligt men lite mer blir det tänkt i alla fall. Oftast så hinner jag återkoppla innan motpolen hinner fatta hur trög jag är. Då har jag vunnit. I andra fall frågar jag om dom ska rösta. Den kommer jag klara mig med till September. Minst.
För att hålla den här bloggen något så när intressant... Nej. Kapitelindividuellt sammanhängande (Hihihih! Vilket jävla hittepåord) ska jag skaffa mig ett riktigt fint anteckningsblock med en penna i ett snöre.
Nu när jag har lite tid till övers på dagarna kanske jag borde göra något kreativt istället för att sitta halvnaken i soffan och titta på brittiska humorpanelprogram.
Kanske. Borde.