Tillfälligt benbrott.
Kategori: Allmänt
Jag har äntligen brutit något på riktigt!
Det tog 34 år men nu är det gjort.
Jag satt i soffan och tittade på en dokumentär som jämförde europeisk black metal mot amerikansk dito. Sådant en man av min karaktär roar sig med på söndagsmorgnar. Filmen stoppades och startades vid ett flertal tillfällen och höll inte speciellt god kvalitet så jag valde att helt och hållet lägga ner hela sessionen för att istället ge mig ut på en motionsrunda.
Jag har faktiskt inte rört på mig ordentligt sedan innan vi for till Mallorca hela familjen så det kändes som en jättebra idé. Tyvärr (måste jag ändå säga så här i efterklokhetens vagga) så kände jag verkligen inte för att vare sig jogga eller promenera.
Däremot så skaffade jag mig för en tid sedan ett par utomordentligt fräsiga rullskridskor av in line-typ som inte riktigt har blivit ordentligt åkta på. Dessa snörade jag på mig med mild entusiasm och lättare glädje över att få susa asfalten fram utan vidare ansträngning. (jag hade tydligen förträngt att det faktiskt är jättejobbigt att åka rullskridskor)
Efter att jag "susat" i ungefär 5 km på världsrekordtid visar det sig att någon illvillig terrorist (kommunalarbetare) har kapat ur en strategisk meter ur gångbanan. Helt utan synbar och logisk anledning såklart.
1998 var jag 18 år.
Då åkte jag och några av mina bästa vänner (ja, jag hade faktiskt flera på 90-talet) in-lines av s.k. "aggressive" modell. (hoppar ,åker på räcken och annat tufft) Vi var inte speciellt bra eller modiga för den delen men jag kunde definitivt hoppa längre än en meter på plant underlag.
Det kunde jag inte idag.
När jag hade påbörjat min episka flygtur flimrade inte livet förbi min inre syn. Bara en röd neonskylt med texten "IDIOTJÄVEL".
Jag tog emot mig med vänsterhanden och rullade runt ett varv på asfalten. Tanken som slog mig var, det där gick ju inte som planerat men upp igen pucko. I nästa sekund tittar jag på min vänstra handled och underarm och inser att så där ska det fan inte se ut på en frisk människa.
Då det inte smärtade så våldsamt och jag var vid mina sinnens fulla bruk lyckades jag lirka upp min telefon ur fickan och ringa 112. "Du har ringt larmnumret. Lägg inte på luren" Nej det hade jag inga planer på att göra. "Vi är för närvarande upptagna med viktiga människor och eftersom du bara är korkad så kan du ju ligga där och skämmas en stund."
Så sa naturligtvis inte den inspelade rösten men det kändes så.
Det kom förbi en oerhört omtänksam dam sm frågade hur jag mådde och om hon kunde hjälpa till på något sätt. Hon for iväg som en permobilraket till Lidl och köpte en flaska vatten tilll mig och för detta är jag henne evigt tacksam. Jag var otroligt törstig.
Precis innan damen kom lyckades jag fota eländet som jag antar att många av er har haft det stora nöjet att beskåda.
Samtidigt med damen dök även en plingplongtaxi upp för en mild fixering i vakumkudde och den första av tre shottarna med morfin följd av uppmanande blickar som skrek åt mig.
"VARFÖR ANVÄNDE DU INTE DINA SKYDD FÖR, IDIOTJÄVEL?"