Eftermatte
Kategori: Allmänt
När jag väl lyckats få i mig min macka och otroligt svarta kopp automatkaffe är det dags att klä på sig och och påbörja färden hem.
Amazonkirurgen (som jag varken såg en skymt av eller hörde inne i operationssalen. Jag tror inte ens hon var där. det var säkert Doktor Jan Itor som gjorde jobbet med en mattkniv och skruvdragare) kom förbi britsen min innan jag lyckats tråckla mig loss och berättade att hon faktiskt var mycket nöjd med sin insats och till och med lite stolt over sitt utförda jobb. - Grattis? Sa jag lite tveksamt. (har väldigt svårt med den här kamplystan som finns hos idrotts och karriärmänniskor. Jag kör truck och packar paket.) Hon berättade att hon utöver citodonen skrev ut några riktigt sjyssta kabbar (mina ord) med oxynorm som jag endast får ta om det gör ont igenom citodonen. -Dom är väldigt, VÄLDIGT!!, beroendeframkallande. -Tack då fröken doktor. Dom ska jag inte sälja på plattan. - Inte ens roligt Pontus. (jo det var det)
Hur som helst.
Jag tackade kirurgamazonen Åsa för ett väl utfört jobb och skulle gå för att klä på mig mina civila kläder. Liten energisk sköterska jagar ikapp mig och säger. - Du måste kissa innan du får gå och så måste du prata med doktorn om återbesök. - Jag har precis pratat med doktorn. - Bra! Har du kissat? (Jag börjar tro att den här kvinnan var med om något väldigt besynnerligt i sin barndom) - Nej inte ännu men jag ska precis göra det. - Bra! Du måste kissa innan du får gå.
Jag gick och kissade. Oerhört ostadig och med en arm i en provisorisk mitella var jag ändå ganska nöjd över att inte behöva sitta ner. Jag hade ju fortfarande landstingsmodet på mig och det är väldigt luftigt oavsett säsong.
Att däremot svida om och försöka lirka in en lelös arm i en lite liten zombietischa visade sig omöjligt. Då jag tydligen besitter en liten gnutta stolthet och kansjälvkänsla så fick hela paketet trängas under tröjan medans jag lastar väskan full med den fungerande armen och traskar iväg. Nöjd och glad vänder jag mig till liten energisk sköterska och säger. - Jag har kissat så jag går nu, hej då och ha en bra dag!
Om blickar kunde knuffas.
Jag fick berättat för mig att jag skulle börja äta citodon igen vid nio på kvällen för då skulle tydligen blockaden släppa. Det gjorde den inte. Jag började inte äta citodon. Jag har en spärr som säger att man inte ska äta smärtstillande utan smärta. (jag vet, skitkonstig människa) Jag hade heller ingen lust att lägga mig för natten innan blockaden hade släppt med risk för att slita av mig hela armen i sömnen. (det kan kanske hända)
Har ni sett Kill Bill? Jag kände mig lite som the Bride. Ni vet den där scenen när hon drar ifrån komaavdelningen och ligger i baksätet på pussywagonen och ba. "Wiggle your big toe!" Jag låg flera timmar i soffan med Stephen Fry´s program QI på datorn och försökte kommendera igång armen.
Flera gånger tänkte jag att det nog var kört. Dom hade gjort fel. Man ska ge fan i och pilla med nerver. Helvete också nu kommer jag vara förlamad i vänsterarmen resten av livet. Hhmm. Jaja det är väl bara att acceptera ditt nya livsöde då. FAN!
Ett avsnitt till. Jag somnade och vaknade två timmar senare och insåg att jag faktiskt hade fått lite lite känsel tillbaks på insidan av lång och ringfingret. Hahahaha! I SHALL SURVIVE AND BE STRONGER THEN EVER!
Fortfarande duktigt drogad mina damer och herrar men den känslan var faktiskt underbar.
Jag låg kvar i soffan några timmar till och kröp till sängs vid femsnåret på morgonen. Fortfarande inga citodon.
Klockan kvart i tio på morgonen glider jag glad i hågen genom glasrondellen på Danderyds sjukhus för en emballagecheck hos ortopeden. Fortfarande inga citodon fortfarande inte helt fungerande i armen men definitivt på väg dit.
Jag blir hänvisad till en röd galonsoffa i korridoren. (mitt emot soprummet) Efter en liten stund kommer det en riktigt stor bosnisk, (kanske) dörrvaktsliknande människa i helvita kläder och tittar granskande på mig.
- Är du Pontus!?
- Eehh... Ja?
- Dåså! Följ med mig in här i det här helkaklade rummet med tjock ståldörr. ( han var dessutom harmynt och hade rakat huvud )
Jag var återigen lite rädd och nervös.
Helt obefogat naturligtvis. Han var ju såklart supertrevlig och berättade att hans korplag precis hade fått börja spela på konstgräs och det hade minskat skadorna markant på samtliga spelare. ( Jag spelade intresserad. som 34-årig man i Stockholm får man inte inte ha ett sportintresse tror jag)
Nya bandage och en uppmaning att börja knarka omedelbums ( han tittade på mig tills jag svalt min dos) sen var det bara tack och hej leverpastej. Nästa buss i riktning mot Norrort.
Morfinstinn och jävlig.