Andefattig verklighet.
Kategori: Allmänt
Tomheten som kommer över mig när jag sätter mig här i soffhörnet och ska författa några rader med ett lätt humoristiskt innehåll, en ton av djup och eventuellt lite mild samhällskritik är total. Det är inte det att jag drabbas utav skrivkramp. Skriva kan jag. Jag skriver som fan.
Innehållet är jag däremot mer än sällan helt nöjd med. Självkritiken tar liksom över och gör att prestationsnivån inte riktigt håller måttet.
Jag känner att jag hade ett fint flyt i somras när jag skrev om mina besök på sjukhuset men efter det har det bara gått utför. Inspirationen tryter. Eller nej det gör den väl egentligen inte men jag hämmar mig själv. Tillåter inte mig själv den artistiska friheten jag förmodligen borde. Jag är för rädd för att behandla vardagsproblemen på djupet. Rädd för att göra någon illa. Att någon ska ta illa vid sig av en ensam mans dravel.
Nu menar jag inte att jag är ensam alltså. Jag är fan aldrig ensam. Jo! På veckodagsmorgnarna när jag går hemifrån. Då är jag ensam i ca. fem minuter och eftersom jag inte är en mamma så får jag faktiskt gå på toaletten i fred också. Det känns tryggt.
I vissa fall har jag fått stressa igenom ett och annat klosettbesök när unga damen har fått akuta behov men överlag klarar jag mig galant.
Det kommer bli en lång och kall vinter.
Mycket rönnbär...