Viva la revooooh free stuff!
Kategori: Allmänt
Tack vare vissa omständigheter i psyke snöade jag in på min ungdoms härliga punkexistens.
Jag var ju vad riktiga punkare skulle kalla för en posör. Eller ja. riktiga punkare skulle väl kanske bröla ur sig något obegripligt och sparka på mig eller nått. Vad vet jag? Jag var ju som sagt inte på riktigt.
Jag lyssnade på lite lättare trallvänlig punk såsom Radioaktiva Räker, Asta kask och en och annan KSMB dänga. Sånt som alla coola kids lyssnade på under den första häften av nittiotalet.
I vårat ena band( det fanns minst två vill jag minnas) Auto-k, spelades det uteslutande asdålig punk. Det kan ha varit det bästa med min högstadietid. Sjukt roligt. Jag fick äran att spela trummor eftersom jag nästan kunde hålla en jämn fyrtakt. En gång lyckades jag med ett riktigt häftigt fill också men det var inte med flit och har aldrig kunnat repeterats så jag tror inte det gills.
Vi fick en spelning(tjatade nog till oss den) på ett lokalt sommarevenemang i byn.
Våran gitarrist och våran basist behärskade faktiskt sina instrument ganska väl och vår sångare hade en enorm glöd och våran trummis... Låt oss säga att jag kände mig som Ferdinand på väg in i tjurfäktningsarenan.
Vi hade väl repat i en veckas tid. Ungefär vid ett och ett halvt tillfälle. Fick reda på att vi skulle upp på scenen efter ett band som lirade Zeppelin-covers. DOM VAR SKITBRA! Det var inte vi.
Gitarristen är sjuk, basisten har någon annan ursäkt och jag har aldrig lirat live i hela mitt liv. Jag är 14 och livrädd.
Vi har tydligen hyrt in en gitarrist från ett etablerat punkband (Ragge från Hela Handen) och sångaren slänger på sig basen som om ingenting har hänt. Jag sitter och vibrerar högst upp längst bak. Mamma och pappa är i publiken. Fy fan. Det kan vara det värsta jag någonsin har varit med om förutom den där natten i djungeln.
Men jag tog mig igenom det. Det och mycket annat har jag tagit mig igenom.