syftet var inte att det här skulle bli "en förortsfarsas dagbok" men när det mest spännande i mitt liv, fram till förra lördagen, var att jag brutit armen (naturligtvis har det hänt en massa andra bra och superspännande saker som självklart har toppat en bruten armjävel. det fattar ju vem som helst men det ska ju vara ansvarslöst roligt att läsa den här bloggen också) så är det lätt hänt att jag kanske ramlar in på stickspåret "pappaliv" lite då och då. Det får ni helt enkelt ta!

När det kommer till blöjbyten känner jag att det är något lurt i görningen. Visserligen så har jag bara blivit nerkissad en gång medans han har bajsat på mamma. Det får man väl ändå se som att jag leder hittills?
Dock kan jag känna mig smått lurad när mamman helt sonika kliver in och tar över middagstillredningen (jag fick äran att skrubba potatisen sen var det slut på det). Jag sitter pappigt i soffan och tolkar gossebarnets ansiktsuttryck som att -nu ska jag bajsa, nu bajsar jag och nu har jag bajsat. Eftersom jag jagar titeln "årets fadersfigur" tar jag mig an blöjbytet som en superhjälte. Känner en doft av seger när det mest är kiss i paketet. Bytet kan närmast liknas vid ett pit stop i McLaren-stallet vad gäller förberedelser och utförande. Väl under segergesten på ärevarvet totalhavererar maskinen i ett utdraget muller. Stallchefen kastar sitt head set och mekanikerna gråter. Helt nya däck precis fastbultade. Förgäves.
Det blev bara skit kvar...