Min värld är inte som din värld

I mitt farfall är det förfall. Det finns tydligen en hel mängd olika fall. Väldigt sällan är fall något roligt. Det finns framfall, utfall, infall, i alla fall och en hel del olösta fall. Förmodligen många fler.

Det jag tänkte lyfta under lupp idag är mitt eget förfall. Jag tillhör nog generationen efter X. Generation Y alltså. Jag har inget mer på det ämnet att komma med. Det var bara ett infall.

Nu fick L ett anfall då han satte en slemklump stor som globen i halsen medans han sov. Jag fick en mindre hjärtattack och blodtrycksfall.

Meeeeen jag skulle ta upp förfallet i alla fall.

 

I går i duschen råkade jag blicka ner på min blekfeta, håriga kropp. Varför gör man så? Som om livet inte hade nog med jävelskap på lager.

Jag insåg att jag antingen börjar få jävligt vilande bröstmuskler (dom kanske bara växte och slappnade av i det ångande vattnet) eller gubbtuttar, s.k. moobs.

Jag kommer att hävda det första tills den dagen jag dör och några veckor till efter det.

 

Förfallet i det här fallet började nog för ca 4,5 år sedan. The big 3 0 som man säger på andra sidan pölen.

De gråa håren kom ju som bekant vid 25 redan.

Runt 30 började jag ana en annalkande buk. Inte en rutig. Mer som en rund liksom. Jag har även börjat upptäcka lite kråksparkar tror jag det kallas. Rynkor vid ögonvrårna är väl den tekniska termen.

 

Ingen dubbelhaka och gubbröv riktigt ännu men kvällen är ju ung.

Som jag en gång var...