Det som en gång varit är inte längre här.
Kategori: Allmänt
Jag är uppvuxen med en relativt sarkastisk jargong runt omkring mig. Mina vänner och jag har mer än ofta haft väldigt "hårda" språkvanor gentemot varandra. Alltid med hjärta och välmening naturligtvis, men för den utomstående kan det kanske låta rått och rent ut elakt.
Hemma har det nog inte varit så påtagligt, men när jag först tänkte skriva att det nog inte fanns några influenser från föräldrarna så insåg jag att det vore att ljuga för mig själv. Inga allvarliga saker men ett visst mått av ironi och en nypa sarkasm har nog smugit sig igenom moderns och faderns läppar vid ett och annat tillfälle.
Detta var långt innan Glenn presenterade sina gäster i manegen och "Expressen Fredag" höjde den "ironiska generationen" till skyarna.
Är "Killinggänget" av eller är dom på!?
Lika roligt nu som då.
När jag pratar med många av mina kollegor så inser jag att jag ofta missuppfattas och att dom inte riktigt kan sätta fingret på vart jag befinner mig i en konversation.
-Är han seriös nu?
-Varför är han så bitter?
En gammal kollega sa en gång till mig att jag skulle sluta vara så nedlåtande emot mig själv. Jag fattade inte riktigt vad han menade.
Om man gör något riktigt arsligt så måste man väl få skälla ut sig själv ordentligt?
Det kanske inte var en alldeles superidé att försöka ta ner det där kullagret med vristen när det föll från 4 meter. Dessutom hörde ju lagret till en skogsmaskin och vägde nog sina fina sex kilo.
Om man gör något sådant måste man ju faktiskt få tycka att man är ett ärbart praktarsle som förtjänar en trasig fotled eller åtminstone en lavett av någon bättre vetande individ.
När man ska få loss ett tajt buntband från en packe hydraulrör och väljer en slö morrha som man dessutom riktar mot den andra armens handled och med alla änglars välvilja lyckas träffa den enda hårda punkten på hela handleden så den inte går igenom som en svetstråd genom smör, då. Då får man vägra att göra en tillbudsrapport.
För om man är så jävla pantad så man försöker sig på korkade lösningar istället för smarta, mer "korrekta" sätt att hantera dessa, livets små gissel, så kanske det är berättigat att kalla sig själv för te.x Jävla spånjesus.
De här "nya" människorna är nästan uteslutande födda på nittiotalet eller senare och måste ha vuxit upp i någon helt annan bubbla.
Min bubbla var helt fantastisk och har utan tvivel format mig till den jag är idag. Jag är oerhört nöjd med mig själv och det jag faktiskt har lyckats åstadkomma hittills i mitt liv.
Jag säger inte att "de nya" på något vis är sämre eller ens i någon annan nivå men. Ingen ironi. Hur ska detta sluta?
På eller av!?