Jag kan inte låta bli. Det måste få handla om väglaget.
De senaste två dagarna har jag tränat. Ja inte frivilligt men det är total jävla isgata överallt. Regnet som kommer på kvällarna behandlar mina gångvägar lika fint som en zamboni i periodpaus. Det kräver total fokus och en anspänning utan dess like för att inte bryta lårbenshalsen när jag promenerar till och från kommunistsläden.
Jag känner mig som en bambipensionär.
Idag hade jag dessutom lite bråttom så det gör ont från bröstkorgens mitt ner till stortånaglarnas yttersta spets. Leg day är ett faktum. Jag tröstar mig med att de två påsarna med godis som förflyttade sig med ljusets hastighet mellan butikshyllan och min gluteus maximus (ja röv) förhoppningsvis är gone in 60 seconds.
Hittills har jag dessutom bara gjort en fjärdedel av den dagliga sträckan så jag kommer ha ben som Mr. Olympia (!?) innan dagen är över.

Och där försvann allt vad skrivhjärnan hade lyckats få ihop.
Jag kommer aldrig kunna skriva en bok.
Det får bli en broschyr. Kanske ett gratulationskort med någon rolig text.
I U.S.A finns det väl folk som livnär sig på så kallade hallmark-kort? Undrar om det skulle kunna vara ett bra karriärmove?

På framsidan står det "Ingen åldras" och på insidan, "lika jävligt som du! Grattis på förödelsedagen!"

Så får det bli.