Min värld är inte som din värld

Asatro, spindlar och örtmagi. Bland annat

Slut på det roliga!

Kategori: Allmänt

Nu har jag inte direkt några skojiga sjukhusanekdoter kvar att roa med tyvärr men en nog så morfinfylld vardag. Den är förmodligen mycket mer intressant för mig att uppleva än för er att läsa om. Nu är det ju så att jag har fördel i ärendet så jag kan ju skriva om det i alla fall och ni kan ju faktiskt enkelt välja att inte läsa dravlet. Win win som man säger på kontinenten. Den Amerikanska då förstås.
 
Jag brukar vakna strax före sexsnåret och ha ont i gipset. I morse till exempel var det nästintill outhärdligt. Det sitter ju ganska snävt över knölen. Riktigt snävt. Som det sena 90-talets mummelbyxor på en kickersbrud ungefär. På något sätt som jag inte kan förklara (jag gör tydligen märkliga saker när jag sover) har huden på något sätt liksom vikt sig dubbel mellan knölen och gipset. Alldeles precis lagom tills tabletterna slutar verka så klart. Tur är väl det kanske. Annars skulle jag ju förmodligen gå omkring med ett värkande tillfälligt hudveck utan att veta om det. Hur skulle det se ut?
 
Eftersom jag nu tänker i slow motion så blir det som så att jag tänker lite mer innan jag pratar. Inte nödvändigtvis på det aktuella samtalsämnet eller något som vid det tillfället är på något sätt väsentligt men lite mer blir det tänkt i alla fall. Oftast så hinner jag återkoppla innan motpolen hinner fatta hur trög jag är. Då har jag vunnit. I andra fall frågar jag om dom ska rösta. Den kommer jag klara mig med till September. Minst.
 
För att hålla den här bloggen något så när intressant... Nej. Kapitelindividuellt sammanhängande (Hihihih! Vilket jävla hittepåord) ska jag skaffa mig ett riktigt fint anteckningsblock med en penna i ett snöre. 
Nu när jag har lite tid till övers på dagarna kanske jag borde göra något kreativt istället för att sitta halvnaken i soffan och titta på brittiska humorpanelprogram.
Kanske. Borde. 
 

Nurå?

Kategori: Allmänt

Hur gör man när man är sjukskriven under en längre period? Jag har aldrig levt så här förut. Allt är liksom nytt.
 
Så fort jag går utanför dörren känner jag mig lite skyldig. Jag är ju inte sjuk direkt. Visserligen hyggligt dimmig i knoppen mest hela tiden och otroligt sugen på nikotin hela tiden men det klassas ju knappast som sjukdom? Ja visst, armen är av på två ställen och hålls ihop av skruvar och brickor och jag kan inte använda den till något mer än att kanske öppna en plastkasse på Ica (om jag är väldigt väldigt försiktig), men sjuk... Nej det vill jag inte påstå.
 
Igår var min första riktiga dag som sjukskriven.
Jag gick upp med familjen och drack en kopp kaffe. Pussade J och E hejdå, tejpade en H&M-påse runt vänsterarmen och testkörde min nyinförskaffade ryggborste och alldeles äkta tvättsvamp i duschen. Ryggborste for the win säger jag bara. Varför har jag väntat hela mitt liv med att skaffa en sån? Dumfan! 
Efter tvagningen laddade jag magen med frulle och diskmaskinen med disk och packade en väska med dokument.
Mot arbetsplatsen!
Jag skrev ut lite fler dokument och kopierade lite andra dokument och ringde lite personer som har ansvar för min ekonomiska situation.
Det pratades en hel del om rullskridskor och brutna armar också märkligt nog och allt det här hade jag mycket väl kunnat göra hemifrån men... Jag blir lätt rastlös och sällskapssjuk. 
 
När jag kände mig klar. Nej inte klar, färdig. Klar är jag definitivt inte. När jag kände mig färdig åkte jag mot hemmet. Jag hade uppmärksammat att det står en valstuga utan stationshuset och jag hade ju varit så  otroligt förutseende så jag hade med mig mitt röstkort. Klockan var väl 12:26 när jag anlände och dom öppnar ju naturligtvis inte före 14:00 så jag gick hem och försökte bajsa istället. Det gick inte.
Citodon har nämligen den effekten på mig att mitt tarmsystem förvandlas till en tegelfabrik med jävligt dålig output.
Det sitter förmodligen någon enarmad snubbe i ett citodonrus och sköter frammatningen på bajslinan. Eller ja, missköter. Typiskt knarkare!
Efter en timme ger jag upp.
Mot Ica butiken för plommonjuice. Katrinplommonjuice, "med äpple för den goda smakens skull". Äpplet hjälper föga. Jag känner mig iaf som den gamla judiska farbrorn på ålderdomshemmet i simpsons. "Where is my prrruuuuunes?"
Sen hämtade jag E på förskolan och vi gick hem och hade bollsporter. Det slutade med att jag lyckas plantera en liten hård plastboll rakt i hennes öga.
Och priset till årets styvfarsa går till! *trumvirvel ALLA ANDRA!
 
Första dagen på mitt liv som sjukskriven.

Eftermatte

Kategori: Allmänt

När jag väl lyckats få i mig min macka och otroligt svarta kopp automatkaffe är det dags att klä på sig och och påbörja färden hem. 
Amazonkirurgen (som jag varken såg en skymt av eller hörde inne i operationssalen. Jag tror inte ens hon var där. det var säkert Doktor Jan Itor som gjorde jobbet med en mattkniv och skruvdragare) kom förbi britsen min innan jag lyckats tråckla mig loss och berättade att hon faktiskt var mycket nöjd med sin insats och till och med lite stolt over sitt utförda jobb. - Grattis? Sa jag lite tveksamt. (har väldigt svårt med den här kamplystan som finns hos idrotts och karriärmänniskor. Jag kör truck och packar paket.) Hon berättade att hon utöver citodonen skrev ut några riktigt sjyssta kabbar (mina ord) med oxynorm som jag endast får ta om det gör ont igenom citodonen. -Dom är väldigt, VÄLDIGT!!, beroendeframkallande. -Tack då fröken doktor. Dom ska jag inte sälja på plattan. - Inte ens roligt Pontus. (jo det var det)
Hur som helst.
Jag tackade kirurgamazonen Åsa för ett väl utfört jobb och skulle gå för att klä på mig mina civila kläder. Liten energisk sköterska jagar ikapp mig och säger. - Du måste kissa innan du får gå och så måste du prata med doktorn om återbesök. - Jag har precis pratat med doktorn. - Bra! Har du kissat? (Jag börjar tro att den här kvinnan var med om något väldigt besynnerligt i sin barndom) - Nej inte ännu men jag ska precis göra det. - Bra! Du måste kissa innan du får gå.
Jag gick och kissade. Oerhört ostadig och med en arm i en provisorisk mitella var jag ändå ganska nöjd över att inte behöva sitta ner. Jag hade ju fortfarande landstingsmodet på mig och det är väldigt luftigt oavsett säsong.
Att däremot svida om och försöka lirka in en lelös arm i en lite liten zombietischa visade sig omöjligt. Då jag tydligen besitter en liten gnutta stolthet och kansjälvkänsla så fick hela paketet trängas under tröjan medans jag lastar väskan full med den fungerande armen och traskar iväg. Nöjd och glad vänder jag mig till liten energisk sköterska och säger. - Jag har kissat så jag går nu, hej då och ha en bra dag!
Om blickar kunde knuffas.
 
Jag fick berättat för mig att jag skulle börja äta citodon igen vid nio på kvällen för då skulle tydligen blockaden släppa. Det gjorde den inte. Jag började inte äta citodon. Jag har en spärr som säger att man inte ska äta smärtstillande utan smärta. (jag vet, skitkonstig människa) Jag hade heller ingen lust att lägga mig för natten innan blockaden hade släppt med risk för att slita av mig hela armen i sömnen. (det kan kanske hända) 
Har ni sett Kill Bill? Jag kände mig lite som the Bride. Ni vet den där scenen när hon drar ifrån komaavdelningen och ligger i baksätet på pussywagonen och ba. "Wiggle your big toe!" Jag låg flera timmar i soffan med Stephen Fry´s program QI på datorn och försökte kommendera igång armen.
Flera gånger tänkte jag att det nog var kört. Dom hade gjort fel. Man ska ge fan i och pilla med nerver. Helvete också nu kommer jag vara förlamad i vänsterarmen resten av livet. Hhmm. Jaja det är väl bara att acceptera ditt nya livsöde då. FAN!
Ett avsnitt till. Jag somnade och vaknade två timmar senare och insåg att jag faktiskt hade fått lite lite känsel tillbaks på insidan av lång och ringfingret. Hahahaha! I SHALL SURVIVE AND BE STRONGER THEN EVER!
Fortfarande duktigt drogad mina damer och herrar men den känslan var faktiskt underbar.
Jag låg kvar i soffan några timmar till och kröp till sängs vid femsnåret på morgonen. Fortfarande inga citodon.
 
Klockan kvart i tio på morgonen glider jag glad i hågen genom glasrondellen på Danderyds sjukhus för en emballagecheck hos ortopeden. Fortfarande inga citodon fortfarande inte helt fungerande i armen men definitivt på väg dit.
Jag blir hänvisad till en röd galonsoffa i korridoren. (mitt emot soprummet) Efter en liten stund kommer det en riktigt stor bosnisk, (kanske) dörrvaktsliknande människa i helvita kläder och tittar granskande på mig.
- Är du Pontus!?
- Eehh... Ja? 
- Dåså! Följ med mig in här i det här helkaklade rummet med tjock ståldörr. ( han var dessutom harmynt och hade rakat huvud )
Jag var återigen lite rädd och nervös.
Helt obefogat naturligtvis. Han var ju såklart supertrevlig och berättade att hans korplag precis hade fått börja spela på konstgräs och det hade minskat skadorna markant på samtliga spelare. ( Jag spelade intresserad. som 34-årig man i Stockholm får man inte inte ha ett sportintresse tror jag)
Nya bandage och en uppmaning att börja knarka omedelbums ( han tittade på mig tills jag svalt min dos) sen var det bara tack och hej leverpastej. Nästa buss i riktning mot Norrort.
Morfinstinn och jävlig. 
 
 

Under kniven

Kategori: Allmänt

09:43 kliver jag av bussen vid Danderyds sjukhus och 12 minuter senare skämtar jag osäkert med en receptionist vid inskrivningen som mycket väl kan vara hurtig 25 om skalpeller, styckning och kroppsdelar.
Jag blir placerad i väntrum nummer ett med mitt bagage som består av 928 sidor rysk socitetsdramatik, laddare till telefonen och ett redan löst metrokryss. Jag räknade med att bli sittande ett tag.
Knappt hinner röven landa förrän en liten energisk sköterska ropar upp mitt namn och rusar med mig i släptåg de sju metrarna ner i korridoren. Hon lyckas på denna sträcka påvisa toaletterna, omklädningsutrymmet, klädskåpen, trolla fram en uppsättning av det allra senaste inom operationsmode samt tala om för mig säkert tre gånger att det är jätteviktigt att jag kissar före operationen.
Jag lyckas tråckla mig ur mina kläder och förvandla mig till en landstingsompalompier och ansluta mig till den nervösa massan i väntrum två.
Mitt emot mig sitter en övervintrad finansvalp i 50-års åldern och skriker företagsekonomiska floskler i sin mobiltelefon till vad jag antar är en chefsperson som är hälften så gammal. Högst irriterande tänker jag för mig själv och försöker fokusera på att inte verka nervös.
Efter några minuter avslutar mannen sitt samtal och jag inser via hans kroppspråk att han är minst lika nervös och rädd som vi andra i rummet.
De två äldre herrarna som är anslutna till varsina droppställningar, den muslimska kvinnan som väntar på sin man och jag.
Alla sitter vi där. Ensamma och rädda i händerna på sjukhuspersonalen.
 
Liten energisk sköterska har tidigare klippt upp mitt bandage för att kirurgen ska kunna komma åt och skissa lite så det är rätt arm som opereras. (detta nämndes vid flera tillfällen och hjälpte inte nervositeten) Sjukhushumor är jätterolig om man själv inte ska under kniven.
 
Som en blixt från klar himmel kommer en blond liten syster knark 1.0 och kopplar med flinka fingrar på en knarksluss på högerhandens ovansida och puttar in -Lite koksaltlösning bara!
-Ööhh hej. Pontus.
Hon har uppenbarligen satt fast flera tusen slussar på minst lika många patienter. Det syns en liten röd prick där den var ansluten. Ambulanspelles sluss lämnade ett mossgrönt blåmärke stort som en femkrona på handen. Visserligen så stack ju han mig i en ambulans som åkte i en rondell så... Jag säger oavgjort.
Hon avslutade sin konversation med att fråga hur jag bröt armen och när jag berättade om min traumatiska incident sa hon. - Det är ju lite gulligt. Jag trodde bara det var småpojkar som åkte rullskridskor.
Jag kände mig lite förnärmad, gammal och lätt tillrättavisad. Hon kvittrade runt till andra ångestvrak med fickorna fulla av medikament.
 
Efter en stunds väntan kommer en ovanligt lång kvinna fram och presenterar sig som styckmästarinnan. Hon berättar och beskriver hur hon tänker gå tillväga när hon med hjälp av bysmeden ska skruva ihop mitt sargade skelett. Det visas bilder från söndagens röntgen och vi båda kommer fram till att Per-anton får behålla jobbet ett tag till. Vårat samtal avslutas med att hon markerar armen med en pil och bryter loss gipset.
 
Liten energisk sköterska säger att Hampus kan lägga sig på den lediga britsen till höger och pekar med blicken på mig. Jag presenterar mig igen som Pontus och säger fyndigt att. -Jag hoppas att Hampus inte ska göra en dubbel bypass för jag har bara en bruten handled. Hysteriskt kul tycker jag men det imponerade föga på syster dyster. 
Efter en stund i mina egna tankar dyker det upp en Dr. knark. Även detta en kvinna yngre än jag själv. (helt irrelevant) Hon presenterar sig som Jenny någonting och förklarar att hon ska sätta en blockad i min axel med hjälp av ultraljud och någon form av bedövningsmedel.
- Men vi börjar med antibiotika och sen en liten fentanylshot.
Fentanyl, för er som inte vet, är kemiskt morfin gånger en miljard. Ungdomar har dött av fentanylplåster. Plåster som fästs utanpå huden. Ganska kraftigt alltså. 
Jag blev fri från nervositet för någon timma och stördes inte nämnvärt när doktorn med hjälp av lilla energin och ordentliga kemikalier förlamade min vänsterarm samtidigt som vi pratade om medialögner, politik och diethets.
 
Cirka 64 minuter senare kommer Überfraulein drogdoktor. Hon är den som söver folk. Hon söver skiten ur folk. Hade det varit London för 200 år sedan så hade hon sett till att draken fångades i var mans lunga och inte varit sen med att tända om opiumpiporna.
Denna kvinna skall frakta mig ner mot operationsalen och se till att jag håller mig passiv. Hon presenterar sig men jag kommer inte ihåg vad hon heter. Till mitt försvar så är jag vid det här tillfället lätt fnissig och stimmig. Hur som helst så packar hon ihop mig till ett fint litet kolli och kopplar loss blodtrycksmanschetten som Dr. knark anslutit. (Jag gillar inte blodtrycksmanschetter. Alldeles för mycket tryck på en arm för min smak.)
Hon puttar iväg mig ner för korridorer och runt hörn. Genom glasdörrar och luftslussar som påminner om tidiga Star Trek. 
Vi går förbi en station med sköterskor och doktorer som står och skvallrar på riktigt scrubsmanér där en kirurg står med en påse nötmix och mumsar. Jag skämtar ur mig att det inte är speciellt snällt att stå och frestas så där och svaras med ett elakt flin. -Du ska bara veta hur gott det är.
Läkarjävel.
 
Väl utanför operationssalen får jag hjälp med min döda arm och blir stöttad genom dörrarna in i själva hjärtat.
Jag möts av ytterligare två sjukhusompalompier som ska assistera på något sätt. Den ena presenterar sig som Rebecka och informerar mig om att hon ska tvätta armen före ingreppet och den andra svarar i sin telefon och börjar prata tyska. Vid det här läget hade jag slutat förvånas. 
Rebecka skrubbar på och jag känner absolut ingenting. Überfraulein berättar att hon kopplar på  lite antibiotika och en till knarksyster ansluter sällskapet. Medans båda pladdrar på och börjar plocka fram vad jag närmast kan likna vid en nappflaska för dikalvar fylld med vattenblandad ouzo så börjar det bränna ordentligt i min högra arm. Antibiotikan gör sig påmind med besked. Denna kopplas loss och ouzon kopplas på. 
- Känner du det här i armen?
- Nej inte... Jo nu känner jag det i underarmen.
- Ok, hur känns det i huvudet, dimmigt?
- Nej men jag känner det i armhålan och axeln och nu börjar det bli lite disigt i taket.
- Sov gott Pontus!
 
 
Jag satt poolside i min solstol på Mallis och svettades medans E härjade i poolen när en röst bakom mig sa.
- Dåså Pontus. Välkommen tillbaka.
- Vi är klara nu och allting har gått jättebra.
Klarvaken och snurrig rullas jag in på uppvaket för en macka och kaffe.
 
 
 

Sövd som fan

Kategori: Allmänt

Det började redan igår kväll. Eller egentligen ännu tidigare på dagen när det spelades norsk metal ur min telefon helt utan förvarning (Blodtörst av Kvelertak. joutuba om du vill veta mer), dessutom från hemligt nummer. Jag svarar oerhört sällan på samtal från hemliga nummer men när inte ens truecaller hittar någon som helst info om den som ringer... Det kunde ju fan ha varit Batman, Jesus, Homer eller påven.
Jag svarade.
-Heeeej! Jag heter hurtig receptionist i 25-års åldern som fortfarande tror att mänskligheten är god. I morse red jag på min rosa enhörning till jobbet och jag har tre årgångar av gula sidorna med information till dig. 
-Ööh, hej. Jag heter Pontus och fattar ingenting. Vänta så jag får sätta mig ned med penna, papper och syrgas.
 
Hur som helst. Efter att vi på gammeldags vis överfört informationen så jag fysiskt kunde ta på, se, ta in och bearbeta den avslutades samtalet och jag kunde slappna av.
Jag är inte helt van vid ärligt positiva människor i överljudsfart.
 
Jag skulle gå till apoteket och köpa en speciell tvål som man ska tvätta sig transparant med 24 gånger (ja gånger) innan operationstillfället. Dessutom skulle jag ringa dagkirurgin för att få operationstid och lite mer data in i min tröga skalle. Som tur var så hade Hurtig redan informerat mig om allt från vem som lade första stenen vid bygget av sjukhuset till ambulanshelikopterpilotens dotters skostorlek. Jag visste ALLT!
 
Så i går kväll så påbörjades tvagningsprocessen med ett rent lakan i soffan och framtagning av mina strålade, vakumförpackade och för detta tillfälle spritdränkta underbyxor... Typ.
Den där tvålen luktade som om en gravt alkoholiserad individ hade druckit lactasyd och kräkts upp den i mitt hår. Dessutom fick jag ju naturligtvis inte blöta ner gipset så jag stod lätt morfinstinn med en Ica-kasse fasttejpad kring underarmen intvålad med lactasydspya i en pose som en manlig flamencodansare.
Det var länge sedan jag kände en sådan obeskrivlig känsla om mig själv.
Jag lyckades även dra armen i karmen och haspla ur mig en ramsa som innehöll Hitler, dvärgar, bajs och stora grisar men det verkade inte påverka brottet så det var ju bra det.
Samma procedur minus karmarm upprepades tidigt i morse innan det var dags för avfärd mot en bokad brits och knark.
Jävlar vilket knark.

Överinformerad.

Kategori: Allmänt

Jaha gott folk.
Är ni redo för del två i denna klipphängare?
 
Jag är ganska säker på att jag lämnade er med ambulansföraren Pelles dömande blickar.
Det blev alltså plingplongtaxi till plåsterhuset Danderyd för denna sköra människospillra som vid denna tidpunkt i berättelsen hade hunnit med att ringa sin älskade och oerhört förstående flickvän, ("Hade du inga skydd på dig? Smart!) sin minst lika förstående chef ("Är det din tur nu? Vad har du gjort, åkt gubbskateboard eller?) och till sist en beskyddande moder ("Vad håller du på med?").
 
Väl inne på akutintaget blir jag överflyttad från den ergonomiska och snyggt mintgröna ambulansbåren till sjukhusets förstavärldskrigetbrits med vad som närmast kan liknas den tunna galonklädda mattan i 80-talets gymnastiksalar och därefter placerad i hallen. Jag kände mig avdukad.
Efter bara några minuter kom det en ung och rask vårdare(?) och puttade in mig på ortopedakuten. Jag hade ett sådant otroligt flyt så Dr. Per-anton (jag vet) beordrade in mig i gipsrummet omgående och började förklara sina tankegångar och tvingade mig än en gång berätta vilket klantarsle jag varit. (det fick jag göra fyra gånger till under min visit)
Ambulanspelle hade puttat i mig 20ml morfin och en alvedon stor som en legoåtta och sagt "asså jag har hur mycket smärtstillande som helst i bilen så det är bara att säga till om du vill ha mer." Jag tänkte nästan be om en doggybag.
Dr. Per-anton trollade i mig en cocktail på stesolid och mer morfin och en lokalbedövning stor nog att få en elefant att tappa känseln i snabeln och ena sköterskan informerade om att "Det här måste gå undan för om 45 minuter börjar hockeyn och då kan du lika gärna dö på britsen, det bryr jag mig inte om.". 
Undan gick det. Hockeysyster höll drog i biceps medans P-A ( han får helt enkelt heta det från och med nu) greppade tag i fyra av min fem fingrar och talade om för kollegan att vid rätt tillfälle trycka till på brottet så att benet gick ihop. Dessutom tittade han på mig och tyckte väl att jag såg för pigg ut så han beordrade syster knark att skjuta i lika mycket till av tuppsvansen. 
Jag kände ingenting och hörde bara några småknakningar. Rätt var det var låg jag gipsad och väntade på att bli puttad upp till röntgen.
Tanten på röntgen skulle också titta på hockey så det gick det i en rasande fart där med. Två foton senare så låg jag nere på ortopeden igen och väntade på sjukskrivningspappren.
 
Jag har inga dåliga erfarenheter av svensk sjukvård och är stolt över att betala skatt.
 
I morgon ska jag opereras. Spänningen är olidlig.
 

Tillfälligt benbrott.

Kategori: Allmänt

Jag har äntligen brutit något på riktigt!
Det tog 34 år men nu är det gjort.
 
Jag satt i soffan och tittade på en dokumentär som jämförde europeisk black metal mot amerikansk dito. Sådant en man av min karaktär roar sig med på söndagsmorgnar. Filmen stoppades och startades vid ett flertal tillfällen och höll inte speciellt god kvalitet så jag valde att helt och hållet lägga ner hela sessionen för att istället ge mig ut på en motionsrunda.
Jag har faktiskt inte rört på mig ordentligt sedan innan vi for till Mallorca hela familjen så det kändes som en jättebra idé. Tyvärr (måste jag ändå säga så här i efterklokhetens vagga) så kände jag verkligen inte för att vare sig jogga eller promenera.
Däremot så skaffade jag mig för en tid sedan ett par utomordentligt fräsiga rullskridskor av in line-typ som inte riktigt har blivit ordentligt åkta på. Dessa snörade jag på mig med mild entusiasm och lättare glädje över att få susa asfalten fram utan vidare ansträngning. (jag hade tydligen förträngt att det faktiskt är jättejobbigt att åka rullskridskor)
Efter att jag "susat" i ungefär 5 km på världsrekordtid visar det sig att någon illvillig terrorist (kommunalarbetare) har kapat ur en strategisk meter ur gångbanan. Helt utan synbar och logisk anledning såklart.
 
1998 var jag 18 år.
Då åkte jag och några av mina bästa vänner (ja, jag hade faktiskt flera på 90-talet) in-lines av s.k. "aggressive" modell. (hoppar ,åker på räcken och annat tufft) Vi var inte speciellt bra eller modiga för den delen men jag kunde definitivt hoppa längre än en meter på plant underlag.
Det kunde jag inte idag.
 
När jag hade påbörjat min episka flygtur flimrade inte livet förbi min inre syn. Bara en röd neonskylt med texten "IDIOTJÄVEL".
 
Jag tog emot mig med vänsterhanden och rullade runt ett varv på asfalten. Tanken som slog mig var, det där gick ju inte som planerat men upp igen pucko. I nästa sekund tittar jag på min vänstra handled och underarm och inser att så där ska det fan inte se ut på en frisk människa. 
Då det inte smärtade så våldsamt och jag var vid mina sinnens fulla bruk lyckades jag lirka upp min telefon ur fickan och ringa 112. "Du har ringt larmnumret. Lägg inte på luren" Nej det hade jag inga planer på att göra. "Vi är för närvarande upptagna med viktiga människor och eftersom du bara är korkad så kan du ju ligga där och skämmas en stund."
Så sa naturligtvis inte den inspelade rösten men det kändes så.
Det kom förbi en oerhört omtänksam dam sm frågade hur jag mådde och om hon kunde hjälpa till på något sätt. Hon for iväg som en permobilraket till Lidl och köpte en flaska vatten tilll mig och för detta är jag henne evigt tacksam. Jag var otroligt törstig.
 
Precis innan damen kom lyckades jag fota eländet som jag antar att många av er har haft det stora nöjet att beskåda.
Samtidigt med damen dök även en plingplongtaxi upp för en mild fixering i vakumkudde och den första av tre shottarna med morfin följd av uppmanande blickar som skrek åt mig.
 
"VARFÖR ANVÄNDE DU INTE DINA SKYDD FÖR, IDIOTJÄVEL?"

Medelhavsbloggen!

Kategori: Allmänt

Dåså mina kära läsare, vänner, släktingar och annat löst folk.
Ni trodde kanske att jag hade lagt ner efter denna långa och gravt oroväckande frånvaro från tangentbordets plastiga klickande men misströsta icke. Jag är åter vid mina sinnens fulla bruk och tänkte försöka förmedla min första chartersemester genom detta fantastiska medium som bloggen trots allt är.
 
Redan igår började motgångarna när vi glada ihågen for ut till Arlanda för att checka in i förtid. (man kan tydligen göra det nu för tiden) Det gick naturligtvis inte. Inte med det bolaget vi flyger med i alla fall då dom precis ligger i ett ägarbyte mellan SAS och Norwegian. 
Nåväl vi kunde i alla fall plocka ut  lite jorås så vi klarar den ekonomiska biten.
 
I morse gick allting relativt smidigt trots att jag tror jag såg tuppen gå och lägga sig när vi for ut till flyget. E vaknade vid fyra och klädde på sig utan anmärkningsvärda protester och vi fick med oss allt utom ett par tofflor.
Flyget gick över förväntan trots att det var trångt. Jag fick nöjet att se en flygvärdinna armbåga en gammal dam i pannan utan att skämmas nämnvärt och på något vis så hade platsnumren strulat till sig för dem så när det var dags att lämna ut de förbeställda taxfree-påsarna till charteralkisarna blev det lite av en fars som vi råkade ha första parkett till. Högst underhållande. För att inte tala om Jimmy the steward som stal hela showen med humor och en rejäl klick glimt i fejset.
När vi väl packar upp inne på rummet inser jag att min jacka ligger kvar på bussen med 300 jorå i...
 
Nöjd. Jävligt nöjd.
 
Vi har haft en väldigt bra dag ändå faktiskt. Nu är vi trötta.

Jag valde borg

Kategori: Allmänt

Vi har varit och eldat in kungens förödelsedag ute i glesbygden utanför byn. Med kyrkan i bakgrunden och E4:an österut där vid Arlanda stod vi och kände oss... Ja, mest rökskadade och lite frusna.
E hade med sig sina egna pengar och köpte en korv och en läsk till sig själv. Jag och mamman hade inga kontanter (jävla moderna samhällsform) så vi fick vara utan.
Nu är vi hemkomna, barnet nattas i detta nu och hela hemmet har en air av skogsbrand. Fast jag tycker att det luktar lite gott. Det är inte så illa som mina dagar i friluftsfrämjandet när man verkligen stank brandrök. Mer som en liten romantisk förnimmelse.
En mysig eldstad vid ett vindskydd i ett skogsbryn någonstans. Kanske vid en sjö. Eller en rondell vid nortull, vad vet jag?
Det fattas bara att man har fiskfjäll i håret och maskbajs under naglarna så är man ju en fullfjädrad friluftsmänniska. Som Plupp!
 
I morgon ska vi roa barnet på tivolit som för närvarande huserar på en grusplan nära dig. Det riktigt sura är att varken jag eller J är tivolimänniskor. Åker inte karuseller, gillar inte trängsel och framför allt inte allt löst folk som dras som flugor till skit när det gäller sådana "etablissemang" (Ja jag vet. låt det vara, du fattar ju vad jag menar).
Nu blir det nog en kopp te. Kanske på granbarr.
 

Clooney

Kategori: Allmänt

Så jag har väl kanske skaffat en till kamera för en billig peng och handlat tre skivor. Nu blir det inget mer den här månaden. Alla slantar går till finfin diné på en ö i Medelhavet, och ett balkongpaket från tax-free förstås.
 
Sombreros förresten. Vilken jävla uppfinning. Nu menar jag naturligtvis Estrellasnacksen. Även om hattarna är hyggligt fräna dom också. Tänk om man kunde sitta med en Sombrero på sig där hela hattens kant(?) var fylld med sombrerosnacks och bara vara jävligt Mexarcool. En Fläskig Fu-manchu och en tillbringare frozen margeritta ba! Svårt att va tuffare tror jag.
 
Jag har beställt en Hawaiiskjorta till semestern. Det fanns inga Acapulcoskjortor. Den heter George Clooney... nu måste jag ha en hatt. Hej H&M!

Trendfel!

Kategori: Allmänt

Min blogg är inte trendig. Jag bloggar inte om viktiga saker. Inte om saker över huvud taget. Ja förutom min ashäftiga stärjo då förstås.
 
När jag ska skriva ett inlägg kommer jag till en inloggningssida först. Där till höger finns det en lista på toppbloggarna på den här domejnen. Jag delar med mig av topp tio bloggarna på blogg.se.
 
1. Trendenser (jag har mina aningar)
2. Linda Blom | Mamma, matte och egenföretagare (hur hinner hon?)
3. Me & My Baby Dolls & Gravid (?)
4. Colorelle modeblogg
5. Emmas designblogg (jag börjar ana ett mönster)
6. Spiderchick (Ingen som helst aning, låter ju skoj)
7. EPIC FAIL (eherm! skulle kunna vara min)
8. Beatas.se (Jag kände en Beata en gång)
9. Fyra årstider, mitt liv på landet (shabby chic någon?)
10. JOHANNA BLOGGAR
 
Ovanstående är alltså topp tio besökta bloggarna på den här sajten/domänen/websidan eller vad som nu är rätt.
Jag tror att jag har valt fel.
Eller ska jag kanske börja skriva om viktiga saker så som hur man slipar ner lacken på en femtitals funkisbyrå och svampmålar den med vit lasyr eller kanske en torr bets för det där riktigt rustika och använda utseendet?
Ska jag kanske börja fota uteliggarnas spännande outfits och göra en jämförelse med stockholms stadsdelsbefolkningar. Hur ser egentligen tjackisarna från Bagis ut om man jämför med en sjysst kokainistfarsa från Danderyd?
En frisyrspecialiserad blogg kan ju annars locka fram fler läsare. Jag kan lotta ut saker till förmån för folk som faktiskt har helt gräsliga frisyrer. En burk DAX (röda såklart) eller kanske en tub bryl för den där riktigt skinande Valhallavägslooken som var frän på det tidiga åttiotalet.
 
Mycket tankar är det i omlopp.
 
Är det någon som vet var jag kan få tag på en snygg acapulcoskjorta lite snabbt?
 

Logg, Blogg and a fuckload of smog!?

Kategori: Allmänt

Rubrikerna börjar gå mig på nerverna.
Snart blir det aftonpress med CHOCK-KAOS, TÅRTATTENTAT och OND BRÅD DÖD.
 
Nej jag har ingen som helst fokuseringsförmåga just nu känner jag. Ingenting att skriva om. Jag får ingen ro att ha sammanhängande tankar. 
Är det så här det känns att ha ADHD? Bara ett jävla stök i huvudet av intryck hela tiden. Fy fan! 
Jag lider med er.
 
Jag kan inte ens hitta något vettigt att gnälla om.
Tiggare!? JAS-affären!? Steffo Törnkvist!?
Ingenting är roligt idag. 
Urlakad.
 
Jag kanske återkommer.

Den som saat vaat!

Kategori: Allmänt

Rubriktorka av rang, men det är ingenting gentemot det innehållslösa innehållet i dagens (ja ja, kvällens) utläggning.
 
Jag har haft många ämnen på tapeten under dagen men ändå kommit fram till att lite meningslöst dravel om idioter alltid piggar upp.
Nu har jag inga specifika idioter i tankarna så om just du skulle känna dig träffad så var det säkert med flit och tillika högst avsiktligt.
 
Språkbrister!
Hur jävla svårt ska det vara att prata något så när korrekt? Om du är född i landet, har gått i skola i landet och inte har någon form av mentala hinder så borde inte språket utgöra något problem och ändå omges vi av vuxna människor som uttrycker sig som polska hamnarbetare i Göteborg. 
Dåligast... Dåligast? Lägg av!
Vart, när man egentligen menar blev. Vart är en dumform av varit. Positionsangivelse!!!
 
Jag är ingen svensklärare och långt ifrån perfekt när det kommer till språkbildning men ärligt talat. Det är inte så jävla svårt och så många människor har inte helt plötsligt blivit dyslektiker.
 
Särskrivningar. IGEN! Lägg av! Bara sluta. En relativt enkel "regel" är om det låter som ett ord, t.ex. "spackelspade", så är det med största sannolikhet just det. Ett ord. Inte spackel spade. Inte fläsk filé. Inte Luft värns robot.
 
Skärp er!
Inte du. Du är helt perfekt!

Politiskt tokless.

Kategori: Allmänt

Just nu är det extremisttv på "Kalla Fakta". 
 
Jag hade för avsikt att uttala mig om det men jag orkar inte. Det finns inte ens ett uns av vilja i min kropp att handskas med den här skiten. Jag växte upp i 90-talets rasism-debatt och det är precis samma skit nu.
Så därför känner jag att kaffepriset börjar bli på tok för högt.
 
Många hävdar att kaffepriset är på väg neråt igen och ja, dom har ju inte helt fel i det. priset på kaffe har sakta men säkert sjunkit sedan mitten på 2011 när det hade en riktig topp. Dock hade priset mellan 2008 och 2011 haft en lika kraftig ökning som den nuvarande nedgång. Det är som en gullig liten Fujitopp i diagrammet över en 6 års-period.
Experterna säger att kaffet är på väg att bli för billigt. Jag undrar hur det är möjligt. Knappast kan väl kaffeproducenternas utgifter vara konstanta om priserna sänks? Så sköter man väl inte ett företags ekonomi?
Alla förstår ju hur det fungerar med marknaden. Efterfrågan och det där andra som går hand i hand.
 
 
I Sverige kommer det nog aldrig någonsin att drickas mindre kaffe än vad det gör. Jag är ganska säker på att konsumtionen i vårat land är relativt konstant.
 
Nog för att det går trender i kaffetyper och på olika sätt att dricka kaffe men det är ju fortfarande denna magiska bönjuice som driver landet framåt. Ta Latten som exempel på kaffetrend. Latten kom ju till gemenemans missbruk strax efter espresson men fick ett helt annat fotfäste.
Medans espresson höll sig hos en lätt kaffeelit (nördar) så tog ju latten fart i folkhemmen. Mycket varm mjölk och två matskedar socker. Jag är övertygad om att på den senare hälften av 90-talet dracks det ta mig fan latte i nappflaskor. Med latten kom ju även baristakulturen till Sverige. En kultur som verkligen har exploderat. Helt plötsligt blev det coolt att servera kaffe till folket. Snajdiga snubbar som heter Bernard i pilsnerfilmsfrillor och minimala tangorabbater med prickiga flugor pressar tokvarmt vatten genom hårdpressat kaffepulver och frågar om du vill dricka här, på tuben eller intravenöst i ögat. 
Mitt upp i allt lanseras KAPSELMASKINEN! Vilket jävla påhitt.
 
Det senaste jag hörde om kaffe är att det börjar bli trendigt att koka kaffe... Min pappa är helt plötsligt en jävla trendsetter när han står i mjukbrallan och kliar sig i skägget vid spisen och hoppas att det inte kokar över.
 
Precis som Nazismens cykel kommer kok-kaffet igen och igen och igen.
 
A watched pot will never boil.

Lejt najt.

Kategori: Allmänt

Det är något i kläm.
När jag sitter på min vanliga plats i soffhörnet har det börja klia märkligt i högra lilltån. Efter ett litet tag så känns det som om benet precis håller på att somna.
Jag har provat att byta ställning men det har ingen som helst effekt. Jag har börjat överväga amputering. Det känns som nästa logiska steg. Man kan ju inte gå omkring med ett kittel i foten som en annan tokfrans. Nej en liten bensåg och en sifon full med lustgas ba. Snabbt och enkelt. 
Då slipper jag dessutom min nojja att hälsenan ska gå av. Fixat redan.
Jag har inte kommit på något användningsområde för benet i sin nuvarande position som jag inte skulle klara mig utan. Däremot kan jag komma på flera bra sätt att nyttja det i kapat läge.
Vad sägs om att tillverka en galge eller två till exempel?
Jag kan ju göra ett ganska fräsigt askfat av knäskålen. 
 
Jag har visserligen lovat min vän Fredrik att han ska få ha benet som övningsobjekt vid sin tatueringsträning så jag kanske måste balsamera det på något sätt så han fortfarande kan använda det. 
Då kan ju jag ta tillbaka benet när han är klar med det. Det blir ju hur bra som helst. Ett helt ben tatuerat utan att känna någon som helst smärta.
Det blir ju nobelpris det här.
 
Nu ska jag bara uppfinna något som gör mig helt sinnesjukt rik.
Man kan inte leva så länge på ett nobelpris.

By request ska vi slakta!

Kategori: Allmänt

John Henri Pohlman vägrar att dö!
Han, likväl som den där jääävla Arne Weise, kommer förmodligen att sända sin död i tv. På bästa jävla sändningstid. SVT1 såklart. Så vartenda blodknogat arbetarhjon med foliehatt tar emot radiovågorna rakt in i hertzbanken. Arne är berättare.
Båda två kommer omfamna varandra på ett fläskigt häxbål nere vid helikopterplattan. -Brinn era gamla reliker! 
Henrik Schyffert håller tal och massorna skanderar. "-Nu har du ljugit om väder för sista gången gubbjävel!"
Beviset på häxeriet kommer i form av en ny syndaflod. Inifrån mälaren!? Hela den fina, påkostade renoveringen av slussen går åt helvete när en tsunami  lika hög som stadshuset plöjer förbi och över Riddarholmen. Dränker alla ryssar och japaner som vältrar sig i gamla stans svindyra souvenirbutiker och våffelhus."-Järntorgskaffe 87:- koppen jo jag tackar jag!" skriker Pohlman medans hans själ antar formen av ett stort jävla cumulus som drar iväg över ålands hav.
 
Men vilket fint väder vi har haft i påsk ändå!

Den kollektiva trafiken.

Kategori: Allmänt

Finns det någon som på riktigt gillar att åka kollektivt, eller gör man det endast för att man försatt sig i den situationen självmant?
Jag gillar inte att åka kollektivt.
Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att påstå att jag avskyr det.
Det är verkligen ett nödvändigt ont i min vardag och jag vet att det inte kommer ändra sig när jag lyckas med körkortet heller eftersom jag är snål. Jag kommer aldrig under ett reskonto på 780:-/mån med bil. Helt omöjligt.

Igår kände jag mig frisk. Det gör jag inte idag.
När vi kommer hem (vi sitter på pendeln, tjofuckingho) blir det överdos av vitamintillskott och honungsté. Jag har ju överdrivet ansvar de kommande veckorna.

Bollhav och chokladkiosk!?

Kategori: Allmänt

Tv-reklam är för rolig.
 
Eftersom jag inte riktigt är på det klara med vad jag avhandlade tidigare i dag så får det väl bli något om... Ja!
 
Jag har aldrig i hela mitt 34 åriga liv varit i Tyresö. (I eller på? Det är väl en ö?) I morgon ska bli min första gång. Det är lite pirrigt faktiskt. Vad kommer finnas? Det är ju helt andra breddgrader än vad jag är van vid. Har dom palmer och elefanter där eller är det så långt söderut så det bli pingvinsafari? Jag har ingen aning. Spännande ska det bli hur som helst.
Vi ska träffa E's moster och kusin. Eventuellt kanske morfar också.
Total restid cirka 3 timmar...  Fuck yeah!
Vi är dom enda som bor på norra sidan av den delen av familjen. Vi har skitlångt till alla. 
Det ska bli jätteskönt att bli vuxen. Hoppas det sker snart. 
I Maj och Juni ska jag lägga mycket krut och kosing på det där förbannade körkortet. Måste boka lite riskgejer och några fler lektioner. Jobbet får faktiskt ta och komma i fjärde hand nu.
 
Först och främst har jag två veckor som Stf lageransvarig och efter det en veckas "avslappning" på en ö i medelhavet där jag ska försöka att inte göra av med allt för jävla mycket pengar så jag har råd att lägga mer på viktiga saker i hemlivet.
Vi behöver en ny byrå till E.
Ett till rum skulle vara väldigt bra.
Jag ska börja skissa på magiska förvaringsmöjligheter. Det kommer att behövas 250 liter osynlighetsfärg och en handgranat. Kanske två. 

NEJ!

Kategori: Allmänt

Jag kände mig lite bättre redan igår så i morse var det dags.
Snörade på mig löparsulorna och gick sta mot spåret. Det gick inte fort. Det gick inte hela vägen och jag var lite irriterad i någon sekund. Sekunden gick över och irritationen med den. Jag får leva med insikten att jag inte är någon tävlingsmänniska och aldrig kommer ha samma vilja och driv som en tävlingsmänniska men, det kommer att bli bättre och bättre. Jag kommer att bli bättre och bättre. I allt jag tar mig för och fortsätter att sysselsätta mig med kommer jag bara att kunna bli bättre i så när jag dör kommer jag att vara den mest ultimata Pontus Arthursson som någonsin har gått på/i den här planeten. (återigen en liten återspegling till att jag är mitt eget kosmos, jag tänker inte släppa hippieskiten helt)
 
Jag och superJ har varit på en solskenspromenad i värmen och avslutat med en sushilunch. Nu ska jag chilla i soffan med ett gäng dvärgar, en hobbit, några trollkarlar, en uppsjö alver och miljarder jävla orcher. What would Jeebus do?

Korsfästelsen!

Kategori: Allmänt

Jag tänkte köra ett fett bibelcitat och fördöma hela mänskligheten till eviga eldar men jag orkade inte leta så länge så länge såååå. Lek inte med elden. Då kissar ni på er helt enkelt.
 
Jag höll nästan totalt på att glömma bort bloggeriet idag. Hur fan hade det sett ut? Tokigheter!
 
Vi har ätit så mycket mat så jag har lite svårt att se. Dessutom har jag uptäckt att mitt lazy eye börjar bli lazy på riktigt. Jag känner liksom att det ena ögat är bra mycket hängigare än det andra. Jag är som en halv Droopy. En halv Droopy med sned nacke. 
Alla mina självavbildningar ser helt cheva ut. Jag tror det är dags för sträckbänken eller stryk med däckjärn. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra.
 
Fan det står c.a. 85764 Kg lösgodis i en säck på bordet bredvid mig också... Gud testar mig.
Han kommer misslyckas kapitalt. Jag tänker eftersom han är i allt så är han i mig och i och med att jag tänker misslyckas kommer ju indirekt Gud misslyckas och när Gud misslyckas... Well. Alla har väl sett Dogma?
 
Jag skulle ha ändrat i rubriken också. Korsfästelsen firade man ju igår. Idag var det väl back to business as usual? Lärjungarna fortsatte sälja dadlar och vin till romerska överheten och piskförsäljarna hade flyttat bort från processionsvägen. Bort emot farmlandet där man hade andra användningsområden för piskorna.
Kan jag tro...